To know what to say.

Om jag är uthållig kan det här bli det längsta inlägget i den här bloggens historia. Jag väntar på att H ska komma hem från Södertälje så att jag kan åka hem till henne med en flaska vin.
Jag har verkligen redan tröttnat på att skriva.
Jag tänkte fördriva tid genom att blogga.
Jag orkar inte ens skriva hela första stycket som jag tänkt det, innan jag bryter ihop.
Det kanske är för att det är mitt liv jag skriver om. Inte för att jag har så jättemycket emot mitt liv. Och nu när jag skriver "mitt liv" kryper det i mig, för det känns så patetiskt. "Mitt liv". "En blogg om mitt liv", det fattas bara att jag har det som underrubrik till hela bloggen.
Och nu kryper det unedr huden när jag tänker på hela bloggen, liksom idén med den här bloggen. Att jag sitter och klämmer ur mig massa floskler som andra kan läsa och inse hur dup jag är? "En blogg med pretentioner" kan den få heta, bloggen. För det känns som att jag alltid skriver bajsnödiga saker om Smärtan och Förut och Att Fly.
Ju mer jag tänker på den här bloggen noggrant, desto mer krymper min självrespekt.
Det är väl nu man borde sluta. Och radera alltihopa.

Om någon försöker få mig att gå hemifrån de närmsta arton timmarna kommer jag bita mig fast så att personen i fråga får dra tills mina tänder lossnar.
Tre dagar på sjukhus - som patient, komplett med venport och 24-timmars hjärtövervakning - har fått mig att inse vad som är viktigt i livet; ett eget rum. Där jag bestämmar vem fan som kommer in och vrider, klämmer, sticker i mig. Tyvärr blev jag varse detta flera år sedan, men ändå.
Och ändå vill jag bli läkare. Det är mystiskt, det där med den mänskliga logiken.

- Vill du vara snäll och flytta på dig?

Jag flyttar mig ett steg åt sidan

- Mera
- Varför det?
- För att du står i dörren och det är enda vägen ut
-  ___ du har bara bh på dig och är bajsig över hela ryggen, du får under inga omständigheter gå ut i korridoren
- Men..
- Det är inte diskuterbart

De testar gränser, de små liven.

Det var ganska längesen jag gav upp försöken till ett strukturerat liv med normala relationer. Jag fungerar inte så. Jag skulle aldrig klara av att ha någon slags relation till mig. Jag är ju helt knullad i huvudet.

Snart går jag till jobbet, påpälsad som ett dagisbarn går jag till jobbet. Det regnar isvatten över Stockholm, ett sånt isvatten som som letar sig in mellan jackärmen och vanten; mellan kragen och halsduken; mellan varje söm.
Jag hoppas att det är god mat, men jag är ganska säker på att det skulle vara något med kött inbyggt. Så att man liksom inte kan ta bara potatismos (det finns alltid potatismos på jobbet, om det är mat med potatis till) eller bara ris eller bara pasta för att köttet liksom sitter ihop med potatisen (och potatismoset) eller riset eller pastan.

Den tionde november klockan 9.30 ska jag infinna mig på Danderyds sjukhus arytmienhet. Fastande, ska jag infinna mig. Det vill säga; jag får inte ha ätit eller druckit inom de närmsta fyra timmarna. Min sista tugga och sista droppe måste alltså ha slunkit ner innan 05.30. Och det är ju uppenbart att jag inte kommer gå up mitt i natten för att äta för att förbereda fastande. Två timmar kommer undersökningen ta. Så jag kommer tidigast kunna äta halv ett. Då jag under hela undersökningen kommer vara fastspänd på en bräda, kommer jag inte heller kunna gå på toaletten. Det ororar mig, mer än fastan till och med, som även den oroar mig.
Men i alla fall. Jag har börjat undra vad som är meningen med att jag ska undersökas. De hittar ju aldrig något, inget uppenbart åtminstone, och det tyder på att det inte är några allvarliga fel på mig (förutom att jag svimmar lite nu och då - det är så jag jobbar). Ponera då, att de nu, efter fyra år, hittar ett dolt fel. Då är det ju inte ett så stort fel, eftersom det tog så lång tid att hitta. Tänker de göra något åt det där lilla felet då? Det känns ju töntigt på något vis. För det är inget stort fel.

Jag hatar fastspänd-på-bräda-i-någon-timme-undersökningarna. De är galet långtråkiga. Och remmarna skaver liksom.

Dagen har varit en dålig dag. Jag vaknade och hade ingen lust att gå upp, men gick upp ändå för att man får aldrig ligga kvar, då är det kört, det är som att be om att få lust och glädje amputerad ur känsloarmadan. Så jag gick upp, och det var kallt och jag kunde inte riktigt koncentrera mig på boken jag läser trots att den är underhållande och jag kunde inte motivera mig att plocka ur diskställen för de fylls ändå upp.
Igår ringde mamma och bad mig leta reda på två diktsamlingar åt henne. Jag tänkte att jag kanske skulle få större lust om jag gjorde mig fin för då känner man sig mindre värdelös och större lust om jag fick hitta två riktigt bra diktsamlingar för såna kan göra mig alldeles yr och rosig om kinderna. Men när jag satte mig på tåget varf det som om någon naglade fats mig i sätet och som om någon viskade att jag borde sitta k´var till Norsborgoch att jag borde gå av där och gå en sväng och känna tomheten och tänka att jag är lika tom som alla nakna fönster som glor mot en, i Norsborg. Ändå lyckades jag gå av vid Slussen, men jag hittade inte lyrikhyllan i den där bokhandeln på Götgatan, så jag gick och köpte strumpbyxor, för ibland kan det ge en skön lättångestkänsla att köpa onödiga saker, en ångest som är ganska lätt att hantera.
När jag kom hem hade det blivit fel på toaletten, så man vågar knappt spola. Först blir det jättemycket vatten - nästan upp till kanten - och sen blir det jättelite vatten; nästan inget vatten kvar. Och Kalle blev sur och sade att han inte tänker ringa jourtelefonen förrän imorgon (eftersom att det är han som står i hyreskontraktet och jag bor här i hemlighet måste han ringa och jag gömma mina saker).
Jag hade alltså varit förfrligt kissnödig och gråtit hela kvällen för att jag känner mig som tom och liksom skör, som ett urblåst äggskal, när jag kom på att det finns ett radioprogram man kan bli glad av: Karlavagnen. Vi brukar lyssna på det i stugan om somrarna, när solen går ner och storlommen ropar över sjön. Och så såg jag att ett av veckans ämnen var STAMNING. Och jag vet att jag är en ond människa, men jag skrattade när programledaren förminskade de som ringde in för att tala om sin stamning genom att kalla dem för stammare; jag skrattade när en tant berättade att hon har en knapp där det står jag stammar vad är du bra på?; jag skrattade när programledaren frågade en kille om han tyclte att det var jobbigt att tala i radio och han svarade n nnn nEJ, det är inte jobbigt att p    p ppoootr

Folk frågar varför jag flyttade hit. Varför jag inte stannade kvar hemma och sparade pengar till Danmark och om jag inte saknar mina föräldrar.
Jag höll på att kvävas i Falun, rent fysiskt kvävas.
Och jag tror att jag och mamma och pappa nog behöver klippa navelsträngen. Det blev så mycket då två sista åren, när jag var sjuk. För även om jag inte var apatisk och bara ledsen sista året, blev jag ganska manisk av den där medicinen i början. Det var ganska jobbigt. Att leva dubbel heltid för att ta igen.
Nu kan jag andas. Visst saknar jag mamma och pappa, speciellt när de ringer, men det är viktigt att kunna andas själv.

Det är typ nu någon borde en väcka en agressiv jätteviking, som fick komma springande mot mig, med yxan höjd, ylande "idioooooooooooooooooooooot". Men sånt händer inte så ofta, tyvärr. Någon kanske bara åtminstone kunde dunka en ordbok i huvudet på mig och väsa "idiot" i mitt öra för varje gång ordboken slår i.
Jag kanske borde ta det här med mig själv i spegeln.

Ah, det är konstigt, det där med karlar.
Att här har jag gått och trott att jag är bortglömd. Och sen tittar B så fint och snällt och ömt att jag får ont i kroppen (ont som om jag liksom hade Ramlösa fast hallonsaft i hela kroppen).
Det är konstigt.

Jag fattar ingenting av män. Det enda jag fattar, är att det för helvete inte stämmer att det är män som alltid ger raka rör och klara besked. De är ju helt jävla schizofrena i sin approach till sina stackars medmänniskor.

Ungefär situation:
Jag blir kär i perosn B, som visar sig vara kär i mig. Person B säger sig kunna strunta i att jag ska flytta till Danmark och massa tiotusentals avstånd. Så jag tror att vi blir ihop. Jag trodde det - verkligen. Dock hör person B fanimig aldrig av sig, så man kan tro att det är diss på gång. Men när stackars jag och person B ses är person B himla fin. diss inte diss hallå hjälp?
Så jag tar upp det här med att person B är sämst på att höra av sig och perosn B håller med. Man kan hoppas på bättring, man kan hoppas att man nått fram med sitt budskap. Icke. Det är ändå bara jag som ringer. När jag sedan får svaret "du får väl ringa om du vill" när jag frågar om det är någon idé att ringa, slutar jag ringa.
Och här tror man att allt är över, att misslyckandet är ett faktum. Tills person B börjar höra av sig. Helvete?!

Jag kommer aldrig få barn, och det är enbart för att jag aldrig kommer lyckas fatta om någon vill skaffa barn med mig.