To know what to say.

Jag älskar att inse hur patetisk jag är. Ja. Det är trevligt. Att för en sekund gå ur mig själv och titta på det där som alltså är Jag och inse hur mycket jag bryr mig om alldeles för många saker och inse hur liten roll det spelar.
Jag. Har. Ingen. Lust. Låt mig gräva en grop att gömma mig i.




Magnoliorna i Berlin var i alla fall sehr schön.

Det är bara det att jag är så himla orolig att det där flygplanet kommer störta. Jag vågar inte störta. Och jag är orolig att alla jag tycker om kommer bli överkörda eller nerskjutna i ett bankrån. Kan man inte 1) söva ner mig under flygresan 2) stanna tiden här så att ingen kan gå och bli trasig?
Förutom ovanstående orosmoment känns det ganska lovande med Berlin. Jag kommer drunkna om jag stannar kvar här.
Egentligen ser jag fram emot flyget också, det kan ju bli intressant att se hur den förut ej existerande flygrädslan utvecklat sig till denna gång.

Vill också upplysa alla om att jag inte har börjat på den där samhällskunskapen än. Bara så att alla vet. För jag är sämst och orkar inte. Hur värt är allt om det viktigaste är att lyckas på ett ställe som ger en illamående?

Det är ungefär nu jag borde sitta och läsa massa om aborter och skriva ner allt i en jättefin och superambitiös uppsats. Fast det är mycket skönare att lyssna på Jens och vänta på att tiden ska gå.
Om man gör sånt som kräver så lite tankekraft som möjligt skrumpnar hjärnan så att man inte kan tänka. Mycket bra, om man inte har lust att tänka.

Jag vet att du tycker jag är töntig. Jag tycker du är tom. Kanske också att du har selektivt minne, är lite ambivalent sådär.
Som vore du en jävla tvättsvamp som suger upp allt runt omkring dig, suger ur hela mig, och för att få det minsta lilla tillbaka krävs det en sån steroidkäkande body builder som det stod om i DN idag. Scheissepfilz.

Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupsta väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen,
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.

Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme, som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.

Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig,
så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.

Tack, Fröken Boye.

Och förlåt, men det är så svårt att linda upp puppan, öppna skalet, riva ner metrarna murar jag har byggt på ett halvt liv. Jag ska göra mitt bästa. Älskade du.

Jag hatar mig själv för att jag hatar kemin för att jag inte fattar ett jävla kukigt litet piss för att jag mest vill ligga på soffan i vita vardagsrummet och kolla på tulpanerna som tappar kronblad (är man alldeles tyst hör man när kronbladen landar på glasbordet) och kanske gråta en skvätt (definitvt gråta många skvättar för det är det jag sysselsätter mig med för det mesta).
Jag skolkar inte alls. Jag är någon sorts sjuk.

Ni kan skada mig hur mycket som helst
Men ni ger mig en chans att göra det själv

Att känna sig som en grå gammal disktrasa. Hej för det. Hej för att vilja dra för gardinerna, släcka alla lampor, bygga koja av täcket. Hej för att inte orka mer än att andas och kanske gå något steg.
Hej för att det känns som om någon gått lös med en stavmixer i mig. Hej för det.

Så stod våren utanför  och jag vill inte ha vår. Vill inte ha sol som sticker i ögonen, rutten luft, sitta på gräset och ännu evigare nätter. Kan jag inte bara få stanna kvar i vintern ett tag till? Jag orkar inte med att det ska vara så ljust hela tiden, och så varmt. Jag vill att det ska ta 20 minuter att få på sig alla ytterkläder, jag vill blåsa rök upp mot stjärnorna, eller jaga snöflingor, jag vill att snön ska knarra och glittra under fötter med raggsockor i skorna. Jag vill ha dubbla vantar, halsduk, mössa och mörker.  Snöflingor  som smälter på kinderna och blir en annan sorts tårar, inte svettpärlor för att solen skiner. Jag orkar inte vara i solen.

Jag vill inte att du ska se
alla märken på min hud
Jag vill inte ens att du ska le
när jag säger att jag är ful...
Berätta för mig hur man
bryter isen

Jag är inte så bra på att vara effektiv.Nu har jag spelat pykosspel istället för att hitta engelska artiklar om vetenskap. Igår spelad jag psykosspel istället för att skriva om Sachsenhausen. Nu har jag ju bloggat också. Jag orkar inte bry mig. Jag har ont i huvudet. jag vill lägga migner, somna och vakna om tio år ungefär.

Jag önskar att jag visste vad jag skulle säga. Att jag visste något bra att säga, för det lilla jag kommer på är bara dåligt.
Jag önskar att jag hade Plåstret och någon magisk dryck att ge dig. Bara några fina ord.
Jag borde ha en megafon, eller hur? Så att du hör att du inte är så dålig som du tror, du kan så mycket mer än du tror, du betyder så mycket mer än du förstår.
Och det vore väl att ljuga, att säga att jag skulle plocka ner alla stjärnor och dem till dig i en ask, men jag.. Ja, vad jag? Räcker det om jag håller dig i handen? Jag är inte så snabb, inte så stark och inte så smart, men jag ska göra mitt bästa. Jag kan inte stoppa stormar eller få vatten att sluta svämma över, men jag kan ju hålla dig i handen. Jag kan inte släcka bränder, även fast jag borde. Men jag kan hålla dig i handen.

Jag borde verkligen sluta, lägga ner, stänga av. Eller inte stänga av, för det är just då jag inte slutar. Men helvete, det är inte bra. Jag vet ju hur det går, jag vet jag vet jag vet. Aj aj aj vad jag vet.
Det är som den där sårskorpan jag har, den som aldrig försvinner. Jag vet att jag inte borde pilla på den, och oftast låter jag bli, men så kommer man liksom åt den och då är det kört. Det är så det är nu.
Ett såntdär dåligt beteende man fastnar i.

Hej jag heter Anna, är ett av fem, ful och förstör allt jättebrutalt. Kanske till och med att jag förstör mest av allt för mig själv och det är ju dåligt för vem ska tycka om mig åtminstone lite om inte jag?
Kanske bara borde stänga av och bli likgiltig för allt.

Tell me, where did you sleep last night?