To know what to say.

Så har det  blivit vridande, darrande fingrar, leta i minnet efter nyanser, stenkulor i magen, andningsstillestånd och dunka huvudet i väggen, bordet, knutna händerna. Varma händer, klibbiga tårar och det blir svårt att gå förbi vissa ställen, se vissa hus. En bänk och en backe, jag kommer aldrig dit igen. Aldrig dit. Följa taggtråd för att den är den fianste taggtråden i världen, men den leder inte dit längre.

Det är bättre att bestämma när man ska gråta än att gråten bara överrumplar en, därför ska jatg hyra en sorglig film när jag har putsat fönstren och städat huset. Egentligen har jag ingen lust att städa, för grått städvatten i hinkar får mig så lätt att gråta för jag känner mig som grått, solkigt städvatten. Men det är bra att städa, min mamma säger att man inte mår bra av att ha det sluskigt ikring sig. Min mamma säger att jag har mörkt och depressivt på mitt rum, bara för att henens är vitt och rent och mitt är grått och stökigt. Måla om orkar jag inte, städa kan väl gå för sig (även om det känns mer lockande att krypa ner under täcket, bygga koja).

Alla ser upp på en när man knarkar för man är hög då.

Konsten att gör allt för att glömma bort att man vill falla ihop till fläck på golvet. Prata med King Louie, undra vad han tycker om Brott & Straff - det var längesen nu, jag borde läsa om den. Berätta för mamma och pappa hur duktig jag är så att någon ska badda alla såren och säga att jag duger och snälla älska mig. Leta efter fina klänningar och skor på vinden och sminka mig och låtsas att jag är fin. Tycka synd om chokladkaninen jag just ätit upp, jävla grymma jag som äter en stackars oskyldig kanin, den grät massa och bad om nåd - att Anna betyder nådig, som det stod på koppen jag drack o'boy ur för tio år sen (att jag minns för tio år sen), är en lögn lika stor som Stilla Havet. Jag äter glatt gråtande kaniner, för man ska ju bli glad av att äta choklad.

Stå ut med mig
jag behöver dig

Hej och välkommen till nattens avsnitt av Anna Kan Inte Sova. Idag är det lite speciellt, Anna får nämligen inte sova för hon ska läsa ut 80 sidor Hemingway tills gryningen kommit.

Och just ja, snart är hon så desperat efter sommarjobb att de där drömmarna att hon går på gatan kommer börja igen, så då kommer hon inte ens vilja sova.

Men jag har ju druckit sömn-te. John Blund-te. Sväva bort på tussiga, ulliga fågelkvitterdrömmar-te. Var är då tröttheten? Vart tog han vägen, lille John Blund? Kanske ska man inte dricka två koppar förattvarapådensäkrasidan, kanske att minus minus blir plus och man blir pigg som en lärka? Sova gott och länge-teet är så starkt - förut trodde jag det kunde däcka elefanter - att det blir som speed om man tar för stark dos. Då undrar ju Vän Av Ordning: varför står det ingen doseringsanvisning (heter det så?) på förpackningen? Det är ju hur lätt som helst att tro att dubbelt så stark dos med sömn-te ger dubbelt så snabb effekt och dubbelt så stark verkan. Tji fick jag.

Nu ska jag lyssna på Kent och känna något okänt rulla fram och ta över min kropp. Imorgon är jag besegrad, om jag inte blev det för längesedan. 

Jag tror inte att min blogg mår bra. Den vill inte publicera något längre. Antagligen för att jag är en dålig bloggare som inte beråättar om dagens inköp, antal lästa böcker och samtalade samtal. Den är inte som en blogg till en bra bloggare. Den publicerar inte längre.
Nej, min blogg mår dåligt och klickar hela tiden. Och skaffar tåv textfält så att jag inte vet vilket jag ska skriva i och det är ingen idé att välja det ena för då visar det sig att jag borde skriva i det andra om jag ville få ut något slags budskap annat än tomhet och blanktecken.

Som en gammal själsfrände sa Själ inte här, säger min blogg Blogg inte här.

Det är Jens-väder ute och jag sitter i ett sunkigt skolbibliotek och ska skriva en bajsuppsats om aborter och den ska vara klar imorgon och ska skickas in på Ping Pong MEN JAG HAR INGET FUNGERANDE PING PONG. Mitt lösenord fungerar inte, ok ok? Jag har ingen lust att skriva bajsuppsats om aborter. Jag vill gå ut i Jens-vädret och lyssna på Jens. Här är min uppsats om aborter: Fram till 70-taelt var det nästan omöjligt att få göra abort i Sverige och många åkte till Polen för att göra abort eller stoppade upp galgar i fittan för att bli av med ungjävlen och så dog det. Idag får man göra abort i Sverige och det är ju bra, men eftersom att man inte ens får tid på direkten ens om man gråter på Sveriges ungdomsmottagningar (nej jag har inte varot där och gråtit över graviditet) är det ändå inte särskilt sannolikt att man blir av med ungjävlen innan vecka 22, då det är totalt försent.

Jag har ingen fungerande ork.

Alltså egentligen har jag börjat med samhällskunskapen, det märks bara inte. Och jag har definitivt blivit färdig med biologiuppgifterna vi fick för två veckor sedan, det är bara lite svårt att se det. Fysik har jag pluggat sönder mig på så att det ska gå bar nästa prov när det kan tänkas vara, även om ingen minns att den sett mig vid fysikböckerna. Måste allt man gör synas?
Det är förresten inte mitt fel att det är roligare att skriva om Puppet Leif när klockan är halv tre på natten istället för att skriva om aborter eller evolutionen. Det äbara är så. Man borde anpassa kursplanen till vad som faktiskt är roligt.

Förslag på kursplan:
Puppet Leif 100 p
Drinkmix A 50 p
Drinkmix B 50 p
Fula partymoves 50 p
Social träning med valri/a person/er 50 p

Just ja, snälla alla som gjorde högskoleprovet i lördags, säg att ni var dåliga så att jag höjer mig för jag ligger precis på gränsen och väger och det vore spå underbart, himlastormande om jag höjde mig. En kraftigt orgasmisk känsla skulle det nog vara. Snälla snälla snälla.

Und jetzt: Puppet Leif. Han ska nog åka orange Trabant idag.

Och som vanligt kommer jag inte på ett vettigt ord att säga. Jag vet att jag borde säga något. Jag har tusen ord i huvudet, tusen meningar och tusen tankar. Tusen möjligheter till att säga något, ändå är jag tyst. Jag vet inte vad jag ska säga, kan inte få tag i en tanke innan nästa kommer, vet inte vad jag kan säga. Vet inte vad jag borde säga.
Jag har aldrig lärt mig att säga det jag tänker på, så länge det inte handlat om belgiska sexslavar eller badtofflor. Jag har aldrig lärt mig. Det har varit tryggare att gömma sig. Tryggare att stänga in sig. Vara tyst. Prata om något annat.

Men såhär: Det jag inte trivs med är mig själv.