To know what to say.

Och som vanligt kommer jag inte på ett vettigt ord att säga. Jag vet att jag borde säga något. Jag har tusen ord i huvudet, tusen meningar och tusen tankar. Tusen möjligheter till att säga något, ändå är jag tyst. Jag vet inte vad jag ska säga, kan inte få tag i en tanke innan nästa kommer, vet inte vad jag kan säga. Vet inte vad jag borde säga.
Jag har aldrig lärt mig att säga det jag tänker på, så länge det inte handlat om belgiska sexslavar eller badtofflor. Jag har aldrig lärt mig. Det har varit tryggare att gömma sig. Tryggare att stänga in sig. Vara tyst. Prata om något annat.

Men såhär: Det jag inte trivs med är mig själv.