To know what to say.

Näej. Fy bubblan. Näej. Jag är fortfarande i det här chocktillståndet - vad har jag gjort? Jag som lovade mig själv att sluta förlora omdömet, men jag tänkte inte på att omdömet är viktigt att behålla i ALLA situationer, så därför förlorade jag det ändå. Och det här chocktillståndet, det känns som när man blir kittlad så mycket att det gör ont men man kan ändå bara liksom skratta.
Som jag frågat mig allt oftare på senare tid (läs: den här sommaren): VAD HÄNDE?
Pölen, den var också sådär kittelont. Fast på ett annat sätt. Inte riktigt lika kittelont kanske. Den var nog bara kul, när jag tänker efter lite till.
Nu ska jag kvävas av en nervös fnitterattack.
Everything is music and tanken is mäktig.