To know what to say.

Sen gick jag och lade mig på persiska mattan med alla blommor och djur och grät så att jag skakade för att jag får mer och mer ångest för varje gång jag kollar på schemat och det liksom verkligen går upp för mig att jag snart ska in i den där bunkern där man knappt kan andas och inte vill se och inte vill bli sedd, och jag grät för att jag saknar Anton och för att jag saknar André och de andra Cykeltjuvarna och för att jag saknar världens bästa Ally. Sen grät jag för att förut tålde jag inte det här huset, det var som ett fängelse och resten av Falun var som en stor, varm kram och nu är det precis tvärtom, jag dör här, den här stan drar ner mig till botten av ån. Sen grät jag för att jag kom att tänka på när jag hela tiden var så ledsen att jag inte ens blev glad av att åka till mitt gullehjärta sötdjuret, sen grät jag för att det har blivit svårt att sova igen, precis när jag äntligen hade börjat sova normalt. Jävla fittfan. Men det är bara en tillfällig svacka.