To know what to say.

Det är inte mitt fel att jag är maniskt lycklig. Inte för att jag bryr mig om vems fel det är, om det nu är något fel. Jag älskar det. Jag älskar det. Världen är min och jag kan göra vad som helst och det spelar ingen roll om något går snett för det går inte snett. Bara jag kmmer ur den här rövhålan till stad, och jag är ju knappt här längre. Och jag älskar att jag inte bryr mig ifall någon blir sur, eller tycker att jag är oansvarig och tror att jag gör allt detta för att jag är så inåt Beckomberga olycklig - för det är jag inte. Jag kan inte minnas när jag var så här glad sist.
Sen det där om att uppåtperioderna är farligast, det är ju inte sant. Det kan ju inte vara farligt att vilja leva mer än man hinner med?! Det är ju bra att vilja leva.

PUSS!