To know what to say.

Jag försöker lära mig att lyssna på kent igen. Det har bara inte gått att lyssna på kent på månader nu. Inte för att jag vill vara snobbig och intellektuell och inte vill vara med i nytt-album-hypen. Inte som förra gången, att jag har tröttnat. Nu har jag alla album och alltså ganska mycket låtar och då tröttnar man ju inte så lätt (typ som på Arcade Fire, man kan inte göra annat än tröttna lite när man hör sammasamma låtar helahela tiden).
Men varje kent-låt (förutom de på Tillbaka till samtiden, som jag inte riktigt har orkat lyssna in mig på)  påminner mig så hemskt mycket om våren.  Våren som var i år. Från mitten av januari till en sådär ungefär mitten av juli, då det var alla festivaler och västkusten hos André.

Kevlarsjäl - sitter på en buss och snön knarrar under däcken och jag vill dö
Rosor & palmblad - sitter på en cykel och gruset krasar och jag vill dö
Manen i den vita hatten (16 år senare) - en hand med en vante håller i min vante och min hand och jag Vill Verkligen Vara Glad
Månadens Erbjudande - ligger med kinden mot en kudde och blundar det hårdaste jag kan och jag vill dö
Revolt III - sitter på en stol och försöker tänka bort rummet och jag vill dö

Varje låt liksom. Jag försöker försöker träna bort det.