To know what to say.

Bajsbajsbajsbajs.
Äsch, att skriva bajs förbättrar inget. Jag har skrivit jättemånga bajs i mitt liv och jättemånga fittkart och rövknull, men blev bevisligen ingen snällare, trevligare och bättre människa för det.
Tänker skriva bajs ändå. Bajsbajsbajsbajsbajsbajsbajsbajsbajs.

Egentligen har jag inget av värde att skriva. Jag lekte Den Perfekta Dottern idag, det betyder att jag har gjort läxor, haft högläsning ur DN och socialiserat mig. Fan vilket tråkigt liv jag har idag. Intetsägande. Jag har inte ens något pretentiöst förpackat gnäll att förmedla.

Jag kan vara pretentiös över familjesocialiseringen istället:
Teblad. Som flyter, runt i tekoppen, den varma tekoppen, följer mina tankar.
Fångar. Ord och tankar. Utbyter. Ord och tankar.
Ett liv tillsammans - på en sekund. Flyktigt som ångan, från tekoppen, den varma tekoppen.
Sen kastade jag en gräddkladdig tårtbit i mammas ansikte. Haha. Metafor.

Ibland tycker jag om min pappa fasligt mycket. Alldeles nyss var ett sånt där ibland.
Mamma hade just sagt att jag är jobbig att ha som dotter och att jag alltid är sur och elak. Jag förstod inte riktigt var det kom ifrån, jag blev helt överrumplad. Helt plötsligt bara katjoff. Fast så brukar det gå till.
Detta iblandet stod jag i alla fall och undrade om jag borde straffa mig själv på något sätt (eller snarare hur och när) för att jag är en så fittigt dålig dotter och det sämsta barnet i en syskonskara på två. Då kom pappa och frågade om jag hade lust att åka skidor:

"Har du lust att åka lite skidor?"
"Hmm.. Ja, kan väl åka milen i alla fall. Vallar du?"
"Klister eller pulver?"
"Temperatur och luftfuktighet?"
"88 %"
"Släng på lite klister"

Det vore att ljuga att säga att jag känner mig som en bättre dotter efter det lilla meningsbytet, men jag blir i alla fall glad av såndär subtil pappa-humor som bara han och jag förstår (och han och Kalle, och jag och Kalle). Sen ljög jag och sade att hästtidningen han köpt var jätteintressant, fast jag inte läst i den alls. Bara för att jag tycker om min pappa.
(Fast det bästa var nog att pappa såg glad ut, för det blir jag glad av. Inte för att han alltid annars ser ledsen och arg ut. Min pappa är bra.)

Snart är det Top Model och kanelglass.

Jag vill egentligen bara komma med en kopp te och klappa på kinden och säga snälla saker som "det ordnar sig" och "det finns evinnerligt, innerligt mycket viktigare saker" och lägga en filt runt axlarna och kanske också komma med en macka och en apelsin. Men det gör jag inte och det stör mig.

Jag vill egentligen piffa upp mig litegrann. Med rött läppstift och fin ögonskugga och en puff parfym som luktar sommaräng. Och jag vill sätta upp håret med mitt finaste hårspänne och ha dingliga örhängen och snurra runt så att kjolenklockar sig sådär tjusigt. Men jag har ingen kjol som klockar sig tjusigt när man snurrar, den enda som gör det är för kort föär att snurras med för då syns trosrna, och det stör mig.

Jag vill egentligen bara vara omtänksam och fin. En sån där som folk tänker om att jag är omtänksam och alltid ser ordentlig ut, liksom ren och fräsch.Jag vill ha ett glansigt pennskrin med fjärilar på och luktsuddisar och pennor (blyerts, bläck, guld, silver) i, som alla får låna av. Självklart ska jag ha en pennvässare i pennskrinet också. Jag vill ha en glänsande pärm, med en del för varje ämne och längst bak har jag papper behövande kan få låna av och längst fram har jag ett uppdaterat schema och ett läsårschmema med alla lov och ledigheter. Jag vill träna tre eller fyra gånger i veckan och aldrig röka och aldrig bli full. Jag vill vara en sån där som folk tycker är duktig, ordentlig och omtänksam.

Jag vill dessutom sluta bry mig om vad alla tycker om mig, men det gör jag, och det stör mig.

Har just hittat ut ur de minst 40-gradiga feberdimmorna och har hamnat på betydligt behagligare 38 39 någonting. Tågen som åkte omkring i mitt huvud har lämnat mig, liksom andnöden och den lätta undran om vart jag egentligen är och vad som egentligen händer. Nu skaver det bara i ögonen, mitt öra har årets massivaste lock och min näsa börjar läcka blod så fort jag tar på den. Men det är lugnt, relaterat till tidigare känner jag mig riktigt på hugget just nu.

Jag läste om ett jobbigt RS-virus i DN i lördags, som gav hosta och hög feber. Två timmar senare låg jag och grät efter min mamma (man får gråta efter sin mamma om man är väldigt dödligt sjuk). Om detta är inbillningssjuka är jag världens mest hypokondriska människa.

Nej, just det.
Det betyder att jag inte orkar tänka.
Ja, precis.

De där vingarna jag gav dig, inte ett enda dun av dem finns kvar.
(Fast egentligen borde det ju vara tvärtom, eller hur, det är ju jag som är den lilla slynan, inte sant, hon som ljög och var falsk, för visst var det det du sa, att allt jag hade sagt var lögner och inget jag hade känt var riktigt, eller hur, vem var det som alltid vältrade sig i självömkan va va va? Sen spelar det väl ingen roll ifall någon stod på sidan av och såg den andra bokstavligen rivas sönder och skäras upp utan att göra annat än att se rätt igenom och låtsas om ingenting och vara ogenomtränglig som en marmorstaty. Lika kall som en marmorstaty. Det spelar ju ingen roll. Lilla slynan fick bara vad hon förtjänade, inte sant. Om jag någonsin hade fått ett par vingar skulle inte jag heller ha ett endaste spår av dun kvar.)

En bitterljuv klassiker:
When you told me I was special, it was the happiest moment for a long long time.
"Har jag sagt att du är speciell?"
"Nej, det är ett The Knife-citat"

Jag kräks inte över allt plugg. Jag kräks över mig. Hurfantrorduattduskakunnablinågotallsomduinteansträngerdig,annavavava?

Det är ungefär nu som det är läge att sudda bort mig, och börja om från början. Sudda bort alla feldragna streck. Blås bort varenda suddkorvjävel och BÖRJA OM. Jag har ju en fin liten grund nu. Eller hur.
How can I not love life? With this drop dead apartment, this incredibly beautiful boy (and girl) by my side. Shame on me, shame on me.

Ibland undrar jag om det inte finns viktigare saker än utväxt och vilket sätt som är bäst att avlägsna kroppshår med. Ja, det var väl ungefär det jag ville ha sagt. Det är egentligen en mycket dum (bescheuert) undran. Klart att det finns viktigare saker än utväxt och vilekt sätt som är bäst att avlägsna kroppshår med, men man pratar inte om såna saker. Det finns dessutom en mycket bra anledning till att det viktiga inte berörs vid samtal. Men den är viktig, så jag kan inte avslöja den.

You lose yourself, you reappear
You suddenly find you got nothing to fear
Alone you stand with nobody near
When a trembling distant voice, unclear
Startles your sleeping ears to hear
That somebody thinks they really found you

Jag kom just på en kul grej:
På min altan står det en hink. I hinken ligger en djupfryst spya. Hinken med spyan har stått där i snart en vecka. Freshness.
Haha.

Och så lyckas jag skolka en friluftsdag utan att få frånvaro. Utan att ha ljugit om sjukdom (vilket jag förvisso lider av). Attförsvinnaisystem.

Ja, jag har drabbats av tillfällig hybris.

Värdo värdo värdo värdo värdo. Vissa saker bara äcklar mig och andra saker bara sticker mig och vissa saker vågar jag inte ens tänka på vad de skulle kunna göra. Sen finns det sådant som enbart är skrattretande. Så skrattretande att det äcklar mig, eller så äcklande att det är skrattretande. Om man kunde skrapa bort några lager Anna härifrån vore det helt ok. Skrapa bort några lager förflutet.
Och förlåt för att jag blev helt tvärtemot vad jag borde blivit. Inte det svarta fåret liksom, utan mer den vattenrädda, rödrandiga blåvalen. 

Sticker man hål på mig nu kommer ingenting. Det är sant.

Ja. Vad säger man? Att jag har ont i huvudet och att jag är alldeles ensam psykiskt och fysiskt och att det ekar konstigt inuti mig. Verkligen jätteont i huvudet. Verkligen ett ton saker som ligger över mig. Verkligen ett tomt hål. Verkligen tusen tankar som snurrar för fort för att jag ska kunna fånga en endaste av dem.

Alla dansar och jag tänker
är du också själv,
var är du ikväll?