To know what to say.

Ibland tycker jag om min pappa fasligt mycket. Alldeles nyss var ett sånt där ibland.
Mamma hade just sagt att jag är jobbig att ha som dotter och att jag alltid är sur och elak. Jag förstod inte riktigt var det kom ifrån, jag blev helt överrumplad. Helt plötsligt bara katjoff. Fast så brukar det gå till.
Detta iblandet stod jag i alla fall och undrade om jag borde straffa mig själv på något sätt (eller snarare hur och när) för att jag är en så fittigt dålig dotter och det sämsta barnet i en syskonskara på två. Då kom pappa och frågade om jag hade lust att åka skidor:

"Har du lust att åka lite skidor?"
"Hmm.. Ja, kan väl åka milen i alla fall. Vallar du?"
"Klister eller pulver?"
"Temperatur och luftfuktighet?"
"88 %"
"Släng på lite klister"

Det vore att ljuga att säga att jag känner mig som en bättre dotter efter det lilla meningsbytet, men jag blir i alla fall glad av såndär subtil pappa-humor som bara han och jag förstår (och han och Kalle, och jag och Kalle). Sen ljög jag och sade att hästtidningen han köpt var jätteintressant, fast jag inte läst i den alls. Bara för att jag tycker om min pappa.
(Fast det bästa var nog att pappa såg glad ut, för det blir jag glad av. Inte för att han alltid annars ser ledsen och arg ut. Min pappa är bra.)

Snart är det Top Model och kanelglass.