To know what to say.

Jag sjunker längre och längre ner. Jag blir kallare och långsammare. Precis när jag försöker ta tag i en hand, en enda liten hjälpande hand, trycker tjugo andra ner mig än djupare. Och det är då, när man känner vattnet i halsen, tyngden i kroppen, som man stilla frågar sig själv vad det var som puttade i en från början.

Finns det ett magiskt ord, en liten trollformel mot detta, så ge mig den nu. För jag hade inte feber igår, inget ont i näsan, ingen huvudvärk, inga täppta öron eller smärtande. Jag hade bara ett väldigt tungt stenhjärta. Och nej, det är inte alltid bara att rycka upp sig. Tyvärr.