To know what to say.

Jag hatar när det visar sig att det jag tror är glädje som jag bara får av mig själv och inte tack vare andra visar sig vara någon sorts nervös hyperaktivitet. Jag hatar det. Fast det är också rätt bra, för då får jag för ovanlighetens skull något gjort.
Inte för att jag vill gnälla på glädje ett litet antal omagiska människor ger mig. Det rä bara det att ibland vore det skönt om allt inte skulle kännas ambulans, isfors och exploderande bensinmack så fort jag är för mig själv.

Sockerberoendestatus: Värre. Två d-bollar på rad. Har alltså blivit beroende av transfetter också.


Den här stan drar ner oss till botten av ån