To know what to say.

Den nionde januari i år var min sista dag som barn och sista dagen jag skrev i den röda dagboken med blommor som jag målat dit själv en gång när jag och mamma pratade. Eller egentligen skrev jag den tionde januari, för jag satt vaken långt efter midnatt och tänkte att jag hade haft en fin sista barndomsdag, att jag hade världens finaste t-shirt och tre av världens bästa vänner man ens kan våga dörmma om att önska sig, innan jag satte allt på pränt.
Allt hade varit ett helvete i en evighet, men nu såg allt liksom lite mer lovande ut. Jag gjorde små glädjehopp på vägen hem från bussen, och alla de som rastade hundarna kring tio måste trott att... att jag vunnit på Triss, för jag var lika glad som den där taxen i Triss-reklamen.
Och jag slutade min barndom med orden This is the year.
Haha. Detta år var svart.