To know what to say.

Ibland måste jag gå ut och gå bara för att dra fötterna i lövhögar. För man vill inte ligga på dödsbädden och inse att det man ångrar är att man inte drog fötterna i tillräckligt många lövhögar. Och inte vill man ångra att man inte riktigt vet hur det känns att dra med handen längs stängsel.
Det är ju allmänt känt att man inte vill känna att man har älskat för lite och att man borde ha knutit fast vänskapsbanden hårdare och noggrannare. Men hallå, vill man inte bara bita tag i världen ibland? Man knyter och knyter och drar och älskar, men det känns som att man ibalnd glömmer bort att löven faller och regnet faller och att hästar fäller hår. Man kan älska hårstrån också, om det kommer från något man älskar för hårstårna är ju också det någotet fast bara inte hela. Likadant kan man gå och känna att om jag fick stanna i den här lövhögen och skapa prasslande skulle jag inte ångra något, för jag tyckte att det var mysigt och lät så fint.


Man måste också tänka på att de andetagen man ångrar också är viktiga för att man inte ska glömma hur man andas sen när man borde ta andetag man inte kommer att ångra. Därför ångrar jag inte ett enda andetag längre. Det känns ungefär som att ha hud. Förut kände jag mig så hudlös.