To know what to say.

Då, när jag låg i soffan och kollade på liljorna som föll mot glasskivan, och dagsljuset medan det rörde sig från ena änden av rummet till det andra - när allt annat kändes för stort - då när jag var för trött för att orka formulera en tanke som var en del i något annat. Då, när jag inte kunde tänka ut ett varför och ett därför, då hade jag fått för mig att jag någon gång skulle tacka för den där tiden.

Jag tror att det är för att dagisfröknarna och fritidsfröknarna sade att man måste ha tråkigt ibland för att veta när man har roligt. Så det kändes som att det där var något jag måste gå igenom - att jag måste vara utan lust att tänka och utan lust att vara vaken och utan förmåga att känna ens om jag hade lust - för att veta när jag var lycklig. Som om jag borde vara tacksam för att jag sedan skulle ha något Olycklig att peka på och säga att så är det inte nu, när jag en dag blev lycklig. Så att jag skulle vara säker, sedan, på att jag verkligen var lycklig.

Men jag kommer aldrig att bli tacksam. För när folk säger att orka vara deprimerad och pratar som om medicinerna vore ungefär som en huvudvärkstablett, som man tar när pojkvännen har gjort slut - då förstår man ju att lycka är att inte kunna peka på något och säga "Det; Olycka". Eller att lycka är det, att man inte förstår hur man kan vara olycklig. Och då känns det som att jag vill åka tillbaka till dagisfröknarna och slänga duplobitar på dem, för det blir på något sätt lite deras fel att jag kände mig så otacksam, trots att jag sannerligen skulle veta skillnaden mellan Lycklig och Olycklig sedan. Och jag vill gråta för att jag missat massa lycka, i onödan.

Som när man är kär och älskar någon. Man måste ju inte äcklas av och hata någon för att kunna älska den. Man bara känner det i sig, utan att kunna förklara varför, utan att kunna peka på något och säga "Älska - inte älska". Det är ju samma med livet. Man bara känner inuti att man är lycklig.