To know what to say.

Hej. Jag heter Anna. Jag vill till Stockholm och gå omkring på kullersten och asfalt och se massa människor jag aldrig mer kommer se och köpa fina kläder. Och så vill jag sätta mig på ett ställe där man absolut inte sitter och där vill jag röka, för det är ganska ok att röka när man är i Stockholm. Sen vill jag gå runt lite till, väldigt mycket till, och bara låtsas att jag är någon helt annan. Jag kan låtsas att det var massa saker jag aldrig sade och massa saker jag aldrig kände, och jag kan låtsas att någon varm och mjuk går brevid mig och berättar massa saker, sen går vi till Tunnan och tar varsin mjöd (fast egentligen sitter jag väl där ensam), sen kan vi komma på att livet inte börjar förrän efter döden och då hoppar vi i strömmen. Vi kan bli några av djuren på djurkyrkogården i Nackareservatet.

Tur för mig att jag ska till Stockholm snart då. Fast jag kommer nog bara följa med mamma som en såndär väska på hjul när hon gör Biblioteksgatan. Sen kommer jag sitta hemma hos en födelsedagsfirande moster tills det är dags att åka hem och hela tiden kommer jag sitta med dagdrömmarna upp i halsen och önska att det var massa saker jag aldrig sade och aldrig kände.

Erbjudandet om brev mot sms står kvar. Det enda jag gör när jag är hemma - vilket jag är allt som oftast - är att ligga under täcket och skriva. Kom igen. Jag kan berätta massa saker. Kanske inte så fantastiskt språk, men grejen med brev är ju inte läsupplevelsen i sig, grejen med brev är det där pirret i magen precis när man sprättar upp det och kollar vem det är ifrån och läser hejdået först.