To know what to say.

Om man ändå skrev låtar, som man spelade. Då skulle jag skriva en låt som handlade om han inte alls var så himla bra i sängen som han själv verkade tro, och som mest var pinsam för att han trodde att han var ettriktigtpopsnöre för att han jobbade på ett visst kafé och som alltid sjöng så att trumhinnorna brast.

Jag skulle skriva en låt om killen som det finns tusentals av, han som tror att han har hittat en egen stil men inte insett att han är så mainstream att han skulle svimma om han såg sig i spegeln. Jag fick hjärtat i halsgropen vartannat steg på varje festival i somras för att jag trodde att det var han, men visade sig vara någon som bara var förvillande lik.

Jag skulle skriva en låt om han som bar in mig i sitt tält, lade sig på mig och försökte dra ner mina trosor, han som jag sprang och gömde mig för och han som fick mig att leta efter något att göra illa med för att jag hatade mig själv så mycket för att jag lät honom lyfta iväg mig, jag borde sparkat borde sparkat.