RÖR VID MIN HUD
Jag måste verkligen anstränga mig för att dra ner luft i lungorna. Jag måste anstränga mig för att fortfarande se klart. Jag måste anstränga mig för att röra fingrarna.
För jag kom att tänka på min största skräck; att ingen ska tänka på att jag finns. Att jag går där i världen och försöker le mot någon men det enda jag möts av är Ingenting. Inte ens en tanke på att jag är misslyckad, äcklig, inte värd att märkas. Ingenting. En total ickereaktion, ickereflektion.
Det är därför man inte vågar ha facebook, för ingen ingen skulle skriva till en, ingen skulle skriva ens namn under bilder, ingen skulle pokea en.
Det är därför man inte vågar kolla hur många som bevakar bilddagboken, hur många som läser bloggen. Tänk om ingen bevakar, tänk om ingen läser? Existerar man då, om ingen märker att man finns?
Och om man en gång skulle kolla, skulle ögonblicket då man inser att ingen bryr sig bli som en drog, det skulle bli något man var tvungen att få känna varje dag - hur värdelös man är. Så att man inte glömmer, för det enda värde man har är det ur andras ögon?
Nu kan jag göra på två sätt. Antingen lägger jag det här över mig, som en tung, blöt filt. Eller så försöker jag själv rättfärdiga min existens. Jag är stark, jag har gått i väldigt mycket beteendeterapi, jag kan det här, kan det här.
För jag kom att tänka på min största skräck; att ingen ska tänka på att jag finns. Att jag går där i världen och försöker le mot någon men det enda jag möts av är Ingenting. Inte ens en tanke på att jag är misslyckad, äcklig, inte värd att märkas. Ingenting. En total ickereaktion, ickereflektion.
Det är därför man inte vågar ha facebook, för ingen ingen skulle skriva till en, ingen skulle skriva ens namn under bilder, ingen skulle pokea en.
Det är därför man inte vågar kolla hur många som bevakar bilddagboken, hur många som läser bloggen. Tänk om ingen bevakar, tänk om ingen läser? Existerar man då, om ingen märker att man finns?
Och om man en gång skulle kolla, skulle ögonblicket då man inser att ingen bryr sig bli som en drog, det skulle bli något man var tvungen att få känna varje dag - hur värdelös man är. Så att man inte glömmer, för det enda värde man har är det ur andras ögon?
Nu kan jag göra på två sätt. Antingen lägger jag det här över mig, som en tung, blöt filt. Eller så försöker jag själv rättfärdiga min existens. Jag är stark, jag har gått i väldigt mycket beteendeterapi, jag kan det här, kan det här.
Kommentarer
Trackback