Du vet ingenting, så ställ inga frågor
Alldeles nyss smörjde jag in benen, med mamma bredvid. Hon hade precis borstat tänderna.
Eftersom att jag är ganska lat brukar jag lägga upp benet som ska smörjas på bänken vid tvättfatet, så att jag ska slippa böja mig ner. Jag gjorde så idag också.
Så undrade mamma om jag hade rakat benen. Det hade jag gjort. "Rakat bort stora hudflagor" fortsatte mamma. Jag sa att det inte hade blivit så den här gången, för det hade inte blivit så. Mamma kollade närmare, och så undrade hon om det var en del i självskadandet. Nej sa jag, för det var faktiskt aldrig så. Jag har alltid sluntit och kommer alltid att slinta ibland när jag rakar benen. Oavsett mental hälsa.
Men i alla fall. Mamma kollade närmare och pekade på olika ärr, och sade "Mitt barn". Och det gjorde ganska ont i mig för jag insåg vad jag har gjort mot mig själv.
Nej, jag är inte alls stolt över allt jag har gjort med min kropp. Vissa saker kan jag önska att jag inte hade gjort. Men när jag gjorde vissa saker kändes min kropp inte som min kropp, och mitt jag inte som Mitt Jag.
Nej, jag är inte alls glad över att jag har mått ganska dåligt ganska mycket. Visst får jag ett annat perspektiv på tillvaron och blablabla allt vad en del säger. Men et var liksom inte värt det det minsta lilla. Jag skulle gärna gått lyckligt ovetande hela livet, istället för olyckligt vetande. Jättemycket hellre.
Ps. Jag gillar min mamma. Hon är bra. Ok? Ds
Eftersom att jag är ganska lat brukar jag lägga upp benet som ska smörjas på bänken vid tvättfatet, så att jag ska slippa böja mig ner. Jag gjorde så idag också.
Så undrade mamma om jag hade rakat benen. Det hade jag gjort. "Rakat bort stora hudflagor" fortsatte mamma. Jag sa att det inte hade blivit så den här gången, för det hade inte blivit så. Mamma kollade närmare, och så undrade hon om det var en del i självskadandet. Nej sa jag, för det var faktiskt aldrig så. Jag har alltid sluntit och kommer alltid att slinta ibland när jag rakar benen. Oavsett mental hälsa.
Men i alla fall. Mamma kollade närmare och pekade på olika ärr, och sade "Mitt barn". Och det gjorde ganska ont i mig för jag insåg vad jag har gjort mot mig själv.
Nej, jag är inte alls stolt över allt jag har gjort med min kropp. Vissa saker kan jag önska att jag inte hade gjort. Men när jag gjorde vissa saker kändes min kropp inte som min kropp, och mitt jag inte som Mitt Jag.
Nej, jag är inte alls glad över att jag har mått ganska dåligt ganska mycket. Visst får jag ett annat perspektiv på tillvaron och blablabla allt vad en del säger. Men et var liksom inte värt det det minsta lilla. Jag skulle gärna gått lyckligt ovetande hela livet, istället för olyckligt vetande. Jättemycket hellre.
Ps. Jag gillar min mamma. Hon är bra. Ok? Ds
Kommentarer
Trackback