To know what to say.

Idag var sista dagen med Laican. Tjejen i alla väder. Vi tog en promenad i skogen, kollade längtansfullt på föl och flyttade undan mossan och åt jorden under (Laica alltså, hon gjorde det). Sen lämnade jag henne i hagen, och det var inget konstigt, bara som vanligt. Det var när jag skulle sova middag allt magont kom. Hon har varit finaste bästa vännen, ett tag var hon den enda jag orkade träffa. Min lilla häst. Nu börjar jag grina igen. Man får det.