To know what to say.

Jag var tretton år och jävligt svår. Jag åt inte, hade för stora jeans och gömde mig i säckiga, stickade tröjor. Jag lyssnade på The Clash och Sex Pistols. Och var så svår att jag inte ens förstod att jag var svår. Men i alla fall, jag lyssnade hemskt mycket på The Clash - på vinyl, för det är bäst på vinyl, det visste jag - så nu känner jag London Calling i mig hela tiden, den är som en omedveten tinnitus, men den dunkar runt här.
Så blir man medvetet svår och börjar lyssna på Håkan. Och så blir Håkan mainstream och jag mainstream för att jag fortsätter tycka att Håkan är bra. Så skickar Snyggstefan nya skivan, så hör man att melodin i en låt är väldigt lik en Clash-låt. Och man tänker victory, jag började från rätt ände.