To know what to say.

Jag vill verkligen inte börja skolan igen. Jag har ingen lust att gå upp och ingen lust att hålla mig vaken och ingen lust att försöka lära mig saker. Jag kan inte lära mig saker. Det är konstigt att ingen synat bluffen under dessa 12 år, eller hur länge jag nu gått i skolan. Hallå hallå jag är dum i huvudet jag fattar ingenting jag får ångest av att försöka banka in saker i minnet. Jag blir apatisk av att ha saker jag måste göra, hallå hallå?

Jag hatar det här, det är verkligen cykliskt. Först drömmer jag och berättar sagor i huvudet för mig själv om hur livet kunde varit, och de är så övertygande att jag verkligen tror på dem. Sen börjar jag inse att de ju inte alls är sanna, då försöker jag gömma mig bakokm drömmarna för att slippa inse att livet inte är som det kunde varit och sen slutar jag orka drömma och slutar orka bry mig om något alls, sen får jag gå ett halvår i terapi och äta mediciner och sen blir jag glad och börjar fantisera igen. Och man kan ju tycka att eftersom jag vet exakt hur det är så borde jag kunna bara avbryta allt, men det är bortom min kontroll. Jag står maktlös inför mig själv. Totalt handfallen.