To know what to say.

Jag fattar ingenting av män. Det enda jag fattar, är att det för helvete inte stämmer att det är män som alltid ger raka rör och klara besked. De är ju helt jävla schizofrena i sin approach till sina stackars medmänniskor.

Ungefär situation:
Jag blir kär i perosn B, som visar sig vara kär i mig. Person B säger sig kunna strunta i att jag ska flytta till Danmark och massa tiotusentals avstånd. Så jag tror att vi blir ihop. Jag trodde det - verkligen. Dock hör person B fanimig aldrig av sig, så man kan tro att det är diss på gång. Men när stackars jag och person B ses är person B himla fin. diss inte diss hallå hjälp?
Så jag tar upp det här med att person B är sämst på att höra av sig och perosn B håller med. Man kan hoppas på bättring, man kan hoppas att man nått fram med sitt budskap. Icke. Det är ändå bara jag som ringer. När jag sedan får svaret "du får väl ringa om du vill" när jag frågar om det är någon idé att ringa, slutar jag ringa.
Och här tror man att allt är över, att misslyckandet är ett faktum. Tills person B börjar höra av sig. Helvete?!

Jag kommer aldrig få barn, och det är enbart för att jag aldrig kommer lyckas fatta om någon vill skaffa barn med mig.