To know what to say.

Den tionde november klockan 9.30 ska jag infinna mig på Danderyds sjukhus arytmienhet. Fastande, ska jag infinna mig. Det vill säga; jag får inte ha ätit eller druckit inom de närmsta fyra timmarna. Min sista tugga och sista droppe måste alltså ha slunkit ner innan 05.30. Och det är ju uppenbart att jag inte kommer gå up mitt i natten för att äta för att förbereda fastande. Två timmar kommer undersökningen ta. Så jag kommer tidigast kunna äta halv ett. Då jag under hela undersökningen kommer vara fastspänd på en bräda, kommer jag inte heller kunna gå på toaletten. Det ororar mig, mer än fastan till och med, som även den oroar mig.
Men i alla fall. Jag har börjat undra vad som är meningen med att jag ska undersökas. De hittar ju aldrig något, inget uppenbart åtminstone, och det tyder på att det inte är några allvarliga fel på mig (förutom att jag svimmar lite nu och då - det är så jag jobbar). Ponera då, att de nu, efter fyra år, hittar ett dolt fel. Då är det ju inte ett så stort fel, eftersom det tog så lång tid att hitta. Tänker de göra något åt det där lilla felet då? Det känns ju töntigt på något vis. För det är inget stort fel.

Jag hatar fastspänd-på-bräda-i-någon-timme-undersökningarna. De är galet långtråkiga. Och remmarna skaver liksom.