om att leva med förbannelsen
Dagen har varit en dålig dag. Jag vaknade och hade ingen lust att gå upp, men gick upp ändå för att man får aldrig ligga kvar, då är det kört, det är som att be om att få lust och glädje amputerad ur känsloarmadan. Så jag gick upp, och det var kallt och jag kunde inte riktigt koncentrera mig på boken jag läser trots att den är underhållande och jag kunde inte motivera mig att plocka ur diskställen för de fylls ändå upp.
Igår ringde mamma och bad mig leta reda på två diktsamlingar åt henne. Jag tänkte att jag kanske skulle få större lust om jag gjorde mig fin för då känner man sig mindre värdelös och större lust om jag fick hitta två riktigt bra diktsamlingar för såna kan göra mig alldeles yr och rosig om kinderna. Men när jag satte mig på tåget varf det som om någon naglade fats mig i sätet och som om någon viskade att jag borde sitta k´var till Norsborgoch att jag borde gå av där och gå en sväng och känna tomheten och tänka att jag är lika tom som alla nakna fönster som glor mot en, i Norsborg. Ändå lyckades jag gå av vid Slussen, men jag hittade inte lyrikhyllan i den där bokhandeln på Götgatan, så jag gick och köpte strumpbyxor, för ibland kan det ge en skön lättångestkänsla att köpa onödiga saker, en ångest som är ganska lätt att hantera.
När jag kom hem hade det blivit fel på toaletten, så man vågar knappt spola. Först blir det jättemycket vatten - nästan upp till kanten - och sen blir det jättelite vatten; nästan inget vatten kvar. Och Kalle blev sur och sade att han inte tänker ringa jourtelefonen förrän imorgon (eftersom att det är han som står i hyreskontraktet och jag bor här i hemlighet måste han ringa och jag gömma mina saker).
Jag hade alltså varit förfrligt kissnödig och gråtit hela kvällen för att jag känner mig som tom och liksom skör, som ett urblåst äggskal, när jag kom på att det finns ett radioprogram man kan bli glad av: Karlavagnen. Vi brukar lyssna på det i stugan om somrarna, när solen går ner och storlommen ropar över sjön. Och så såg jag att ett av veckans ämnen var STAMNING. Och jag vet att jag är en ond människa, men jag skrattade när programledaren förminskade de som ringde in för att tala om sin stamning genom att kalla dem för stammare; jag skrattade när en tant berättade att hon har en knapp där det står jag stammar vad är du bra på?; jag skrattade när programledaren frågade en kille om han tyclte att det var jobbigt att tala i radio och han svarade n nnn nEJ, det är inte jobbigt att p p ppoootr
Igår ringde mamma och bad mig leta reda på två diktsamlingar åt henne. Jag tänkte att jag kanske skulle få större lust om jag gjorde mig fin för då känner man sig mindre värdelös och större lust om jag fick hitta två riktigt bra diktsamlingar för såna kan göra mig alldeles yr och rosig om kinderna. Men när jag satte mig på tåget varf det som om någon naglade fats mig i sätet och som om någon viskade att jag borde sitta k´var till Norsborgoch att jag borde gå av där och gå en sväng och känna tomheten och tänka att jag är lika tom som alla nakna fönster som glor mot en, i Norsborg. Ändå lyckades jag gå av vid Slussen, men jag hittade inte lyrikhyllan i den där bokhandeln på Götgatan, så jag gick och köpte strumpbyxor, för ibland kan det ge en skön lättångestkänsla att köpa onödiga saker, en ångest som är ganska lätt att hantera.
När jag kom hem hade det blivit fel på toaletten, så man vågar knappt spola. Först blir det jättemycket vatten - nästan upp till kanten - och sen blir det jättelite vatten; nästan inget vatten kvar. Och Kalle blev sur och sade att han inte tänker ringa jourtelefonen förrän imorgon (eftersom att det är han som står i hyreskontraktet och jag bor här i hemlighet måste han ringa och jag gömma mina saker).
Jag hade alltså varit förfrligt kissnödig och gråtit hela kvällen för att jag känner mig som tom och liksom skör, som ett urblåst äggskal, när jag kom på att det finns ett radioprogram man kan bli glad av: Karlavagnen. Vi brukar lyssna på det i stugan om somrarna, när solen går ner och storlommen ropar över sjön. Och så såg jag att ett av veckans ämnen var STAMNING. Och jag vet att jag är en ond människa, men jag skrattade när programledaren förminskade de som ringde in för att tala om sin stamning genom att kalla dem för stammare; jag skrattade när en tant berättade att hon har en knapp där det står jag stammar vad är du bra på?; jag skrattade när programledaren frågade en kille om han tyclte att det var jobbigt att tala i radio och han svarade n nnn nEJ, det är inte jobbigt att p p ppoootr
Kommentarer
Trackback