To know what to say.

Mitt liv suger på riktigt just nu. Det är så helvetes trist att jobba på älreboende, inget händer. På min avdelning finns det åtta patienter, och vi är tre som arbetar varje pass. Jobbar man dag byter man blöja efter natten; klär på dem; serverar frukost, lunch och middag. Detta går väldigt fort. Även om man gör jättesegt och väntar utanför dörren när patient x eller y ska försöka bajsa med förstoppning.
På sjukhuset bäddade man en säng och tvättade en annan patient när patinet x eller y gjorde sin morgontoalett. Man spolade även katetrar, lindade ben och kollade sår. Där liksom sprang man - hela tiden. Idag satt jag mest, och läste en bok om patientvård, på nivå för imbecilla. Kul.