To know what to say.

Det är inte så lätt att tröstäta när man inte har någon ost, brödet är slut, ens bror har ätit upp all choklad och man måste spara nudlarna till jobbet imorgon.
Egentligen behöver jag inte tröstäta. Jag behöver få lägga mig i en säng och bli omhållen. Och när den som håller om mig går, eller jag åker hem, måste jag vara säker på att personen tycker om mig och önskar att jag fortfarande låg kvar i dess famn. Jag måste vara säker att den saknar värmen av mina andetag mot huden och saknar mina kalla fingrar i håret och öronen. Man måste våga lita.
Men det är svårt att tro att någon uppskattar mitt sällskap, ens tanken på mig, när jag bara är sur, gnällig, självcentrerad, bitter. Fin vän jag är. Jag saknar mamma.