To know what to say.

Det händer att jag tänker på den där tiden, när jag var tvungen att gå på toaletten i skolan flera gånger om dagen och sticka in pennuddar så hårt jag kunde i magen och benen; när jag bara orkade ligga i soffan när jag var hemma för ansträngningen att andas kändes nästan omänsklig; när jag inte kunde somna förrän jag hörde pappas väckarklocka. när jag inte kunde äta, när jag låg på golvet och skrek, när jag inte kände någonting men ändå allt som gör ont.
Jag får aldrig bli så igen. Jag är inte så. Det är inte jag. Det är någon annan.