To know what to say.

Jag hatar när det visar sig att det jag tror är glädje som jag bara får av mig själv och inte tack vare andra visar sig vara någon sorts nervös hyperaktivitet. Jag hatar det. Fast det är också rätt bra, för då får jag för ovanlighetens skull något gjort.
Inte för att jag vill gnälla på glädje ett litet antal omagiska människor ger mig. Det rä bara det att ibland vore det skönt om allt inte skulle kännas ambulans, isfors och exploderande bensinmack så fort jag är för mig själv.

Sockerberoendestatus: Värre. Två d-bollar på rad. Har alltså blivit beroende av transfetter också.


Den här stan drar ner oss till botten av ån

Jag tror att allt börjar med en stark impuls att kasta matkniven i ditt huvud, slita ner alla jävla blommiga gardiner, slänga alla glas, tallrikar och bestick i golvet och hoppa och skrika och riva. Men jag lyckas kväva impulsen och illamåendet och yrseln tar över. Efter ett tag flyr jag med händerna i luften och halva min insida blottad som havet för himlen, och du förföljer mig över trägolv, uppför trappor, genom lampsken och sångröster. Just när jag tror att jag kommit fram till Säkerhet visar det sig att du satt där hela tiden och väntade. Då börja stormen, men haglet gör mig inget. Jag ligger hopkurad på golvet med taggarna utåt och önskar att du ville krama mig istället. Och säga att allt blir bra bra bra snart.

(Förlåt, jag hade fel. Men om man aldrig någonsin kommer kunna stå ut med sig själv ändå då?)

Jag vet att jag antagligen är världens sämsta vän, flickvän, tahandomhästenmänniska, elev, dotter, syster, kusin, barnbarn osv.
Fan. Förlåt.

Usch. jag mår verkligen papperskorg här. Känner hur alla inflammationerna smyger sig på mig. Hjärnhinneinflammation, lunginflammtion, hjärtmuskelinflammation, öroninflammation och ögoninflammation. För att inte tala om själsinflammationen jag redan lider av. Feber också, massa feber. 

Som grädde på moset: mängder av abstinens -  speciellt efter socker - som jag helt framgångslöst försöker motarbeta. 
Egentligen vill jag inte vara nyttig, men jag måste, så jag gömmer o'boypulvret i kaffe för då kanske jag inte märker att det är socker i. Så länge jag inte vet om att det är socker i måste det ju vara lugnt. Beroenden är något rent psykiskt. Jag har så många tvångsmässiga beteenden att bli av med. Usch. Beteendeinflammation. 

If I trust you with my fears
will you still think of me tomorrow?
Is there a chance you'd let me down?
Ist there a gun here I can borrow?

Jag har knarkat alldeles för många värktabletter och nu har jag ont i huvudet, sådär jätteont så det bara dunkar och snurrar när jag reser mig. Självklart är jag smart och sätter mig då framför datorn istället för att vårda mitt värkande huvud med sömn. Jag orkar bara inte gå och lägga mig för jag vet hur det blir om jag går och lägger mig. Jag orkar verkligen inte med att drunkna just nu.

Annars då?
Annars..?

Dee vee äss (Det vill säga): Marcus kan det där med att kolla på film. I flera nyanser.

Man måste falla för att fångas. Så djup är jag när jag har filosofimarathon. Grattis Anna, du har just vunnit en ljusblå traktor i valfri färg. ! .

Men är det ändå inte så, litegrann, någonstans? Om man verkligen anstränger sig? Vill man bli fångad måste man låta sig falla. Och kanske att man måste låta sig bli fångad om man faller. Det är där vi har ett problem.
Bli fångad eller fångas. Också. Ännu ett problem, ytterligare ett trassel på tråden som ställer till det.

Formuleringar.

Jag sjunker längre och längre ner. Jag blir kallare och långsammare. Precis när jag försöker ta tag i en hand, en enda liten hjälpande hand, trycker tjugo andra ner mig än djupare. Och det är då, när man känner vattnet i halsen, tyngden i kroppen, som man stilla frågar sig själv vad det var som puttade i en från början.

Finns det ett magiskt ord, en liten trollformel mot detta, så ge mig den nu. För jag hade inte feber igår, inget ont i näsan, ingen huvudvärk, inga täppta öron eller smärtande. Jag hade bara ett väldigt tungt stenhjärta. Och nej, det är inte alltid bara att rycka upp sig. Tyvärr.

Det snöar. Helt plötsligt, en snöfri vinter, börjar snön falla från himlen. Täcker allt gammalt, allt tappat. Och jag vill bara gå ut och rulla i snön för jag känner mig på sätt och vis lite snöig. Vet inte hur jag ska förklara vidare. Poetry has no place for a heart that's a whore. Därför tänker jag inte förklara.
Snön har dessutom chockerat mig och förstört mina teorier om snö. Men minns någon att det snöade i april? Det gjorde det, och det gör det nu. Förvirring.


Jag har tuggummi att pilla ur mitt hår.

Nej. Jag är numer en mogen, myndig, vuxen människa. Och jag ska på Arvika i sommar och jag ska på Emmaboda i sommar och jag tycker om pop, koppar, dagböcker och snälla människor. Jag tycker inte om människor som låter bli att göra saker bara för att det inte passar sig att göra så, säga så. Aldrig mer såna. Jag är stor och modig nu. Att klä sig i svart för sakens skull.

Ja, jag erkänner, jag har världens finaste t-shirt. Ja, jag erkänner, det är trevligt att sitta utanför Marcus källarhål, kolla på glöd och tala om halvglömda saker. Mellanpauser is the shit. 

And I'm only 18
I'm only 18 
moving on 19
moving on 19


Snart i alla fall.


Och Arn-O baby. Yeah. Don't be a pussy, be a daze. Två år av sliskiga dazar, och det blir flera. Jag har S.I.At. Pök <3

I stallet finns det en lapp där det står att man ska leva livet fullt ut för att det inte går i repris. Jag hatar såna hurtiga saker. Kan alla inte bara vara tacksamma över att det inte går i repris? Vem fan skulle vilja leva sitt liv en jävla gång till? Och vadå "fullt ut"? Jävla kukfullt ut.
Jag hatar såna lappar, de får mig att inse att jag aldrig riktigt levt fullt ut och att tid är något man aldrig får tillbaka. Inte för att jag brukar gå och tänka att mitt liv är redigt livat och att jag kan göra om allt om fjorton år, men ändå. Påminn mig inte.

Snart har jag förresten lagt ännu en ålder bakom mig. Sjuttonåringen Anna finns snart inte längre. Försöker tänka tillbaka på hur dte var att vara sjutton. Helvete och piss. Lägger ner själ i saken och läser gamla dagböcker, för att se ifall det verkligen var helvete och piss. Helvete och piss. Några ljuspunkter, men stort sett: helvete och piss.

Och då precis när man behöver prata med någon vänskaplig blir det fel nummer och det är ett tecken på att telefoner arbetar mot mig och jag såg på tv om Julius Ceasar när han blev ihjälhuggen men han sa aldrig även du min brutus ocjh det jag vill komma till att det finn alldes för många brutus och jag tror att det är kanske något fel på mig för jag får liksom inte ner luften ordentligt Håkan jag vet allt om att inte vilja vakna längre kommer du och plockar upp mig nu när tiden är rätt för tid är något alldeles hemskt plågsmat som alltid går för fort men aldrig heller för fort för man vill att den ska rinna iväg för jag kan inte räkna stjärnor trots att jag hatar mig själv men jag tror det beror på att Mr Månstråle försvann min käre Horace du var saknad och är saknad det var ju flera år sen sist.

Andas in, andas ut. Andas in, andas ut. Andas in, andas ut.
Eftersom att jag inte vet vad jag ska säga, aldrig vet vad jag ska säga, är det bäst att jag är tyst. Eftersom att allt jag gör river isär ännu mer är det bäst att jag stannar här. Eftersom att det alltid blir fel är det bäst att jag låtsas att ingenting någonsin fanns.
Jag går sönder och det roliga med det är nog att det är jag som slår hårdast. Ironi. Ironin har förföljt mig ett tag nu.

Och där faller ännu en tår
rinner nedför kinden
Jag ska kasta allt när jag går
Fräta bort allting med Thinner
speciellt sånt man
aldrig får glömma

Och som vanligt tänker jag glömma förra året och låtsas att allt bara var en dröm. Alla tårar, alla nålstick och alla sorger, men framför allt alla skratt och eviga, stjärnklara nätter.
Jag ska springa rakt fram, antagligen alldeles för fort och åt fel håll, det spelar ingen roll. Det är den där klumpen i halsen jag vill bort ifrån.

Och jag önskar att jag vore lite modigare och hade skinn på näsan och att jag vågade stå upp och att jag vågade gå.

(Här är det som blev kvar)

Jag vet att jag redan har skrivit en massa nyårslöften, men jag har kommit på flera.

Börja umgås mer med Kajsa och Helén de små kycklingarna.
Skaffa någon sorts form av självdisciplin.
Sluta vara så jävla ful, åtminstone på kort.