To know what to say.

Jag är bakis och jag lyssnar på The Knife. Mina fina pepitarutiga byxor har fått missprydande gräsfläckar och lite rosa målarfärgsfläckar också (fast de fläckarna gör inte så mycket för det var en fin rosa). Bluh. En vetenskaplig rapport om hur man ska förbättra kvaliteten på informationen man hämtar på sökmotorer känns inte så fittigt lockande just nu. Inte så fittigt.

I'm only eighteen
I'm only eighteen
Moving on nineteen
Moving on nineteen

Jag tror jag ska lyssa på BD istället. De där Knife-ljuden skär verkligen som knivar i mitt ömmande huvud just nu.

Jag vet att jag verkar tragisk, men luften svider nu, när jag andas in, och det finns inte längre någon här som skyddar mig med kroppen sin. Vi som skulle fylla vår stulna bil med de souvernirer vi samlade in medan vi fortfarande var svin - allt från dyra klockor till dexedrine.
Utslängd i kylan igen, Charles Valentin hörs från Långtbortifrån och inget är evigt. Inte ens tyska tv-serier.

Jag har sån kramp i magen. Alltihopa det här, eller det där, ger mig sådan hemsk kramp i magen. Jag försöker att liksom inte bry mig, har försökt så länge nu, att jag nästan ger upp. Den enda utvägen jag ser är att verka ännu dummare och stördare och sjukare än vad du redan vet att jag är. Jag ska låtsas att jag ljög så mycket mer än jag kanske gjorde, verka vara så mycket elakare och tommare.  Alla känslor jag någonsin kännt är bara imitationer av sådant jag läst och hört. I never loved nobody fully, fast jag har aldrig, ens med en tå, nuddat jorden.
Så mycket tommare, så mycket enklare; lätt som ett torrt löv; innehåll tunnare än dimmigt dis.

Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst de vill:
mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat  mej själv förut.

- Så jag ber vänligen, bara
gott folk låt mig vara.


- Nils Ferlin-

Men var är du, din lilla fitta - du vet att jag säger fitta om alla, känn dig inte utvald, fitta - jag har ju så många viktiga saker att berätta om! Fitta var är du? Hör du? Om jag tänker allt viktigt, hör du då, din lilla fitta? FITTA FITTA FITTA. Såhär då, om du inte tänker komma fram, fittjävel;
Jag blev jagad jättemycket, jag sprang så jag ville kräkas men kampen mot fetman är ju också viktig, så jag sprang och ville förresten inte bli ifatthunnen ändå så jag sprang därför med. Och jag sprang och sprang, jag vet inte riktigt var, men sen stod jag helt plötsligt på rälsen och kände mig underligt bortanför och någon sa att jag sannerligen borde lägga mig och vänta på nästa tåg men då kom jag på så mycket, så mycket, blev liksom överrumplad av påkommigheter och inte kan man vänta på tåg då.
Jag kom på så mycket, kära lilla fittfan. Inte kan du ha älskat mig, fittfan, kära lilla fittfan, för det finns liksom inget jag. Inget jävla jag. Tusen andra sitter däri och tar upp all plats och all tid och bara pratar pratar praaaatar, så vackert så fint så jävla moget va vuxenpoäng på den hur de praaaataaaaar. Och i alla fall, det är därför jag måste blöda så mycket, för allt det dåliga måste rinna ur. Bort! Bortens bort, dödens dö, ska det. Och det är väldigt viktigt att du förstår det. Förstår du, fittjävel? Om du förstår måste jag veta.

Det är bara lite svårt att se meningen med någonting ibland. Allt kan inte alltid vara lätt och självklart. Berättade jag om Lupe Velez, som tog massa piller och sen, när hon skulle spy upp dem, slog huvudet i toan, svimmade och drunknade? Gjorde jag det? Jag tror att jag glömde henne. Men jag tycker ändå mest om Esther, hon som satte sig på stranden och bara väntade på tidvattnet. Hon hade tagit av sig skorna och ställt dem längre upp. Eller när hon simmade och simmade.  Eller  när hon försökte rymma och insåg att pengarna  bara räckte till en biljett hem.
Jag drömde förresten en väldigt sjuk dröm, har drömt den flera nätter i rad. Om massa vin och sertralin. Och att man bara bjuder dem man älskar på cigg, så jag får inga. Jag har bara mitt vin och mina sertralin.

Sylvia som stängde köksdörren och satte igång gasugnen. Esther (jag vet att hon är fiktiv) som tog av sig skorna, satte sig i sanden och väntade på vågorna och tidvattnet. karin som åkte tillbaka till sin födelsestad  och försökte sova lite väl mycket bredvid en stor sten i slutet av april. Virginia som lade stenar i fickorna och bara  gick ner i floden.
Inte så. Nej nej. Inte jag. Det är bara tröstande att samla i sig.

Sen sitter man där igen, gungar på stolen så frenetiskt som vore man mentalsjuk, för om man gungar tillräckligt mycket kanske man skakar av sig och ur sig det som kryper inuti. Det lilla, vassa, stickande. Den tickande bomben.
Då hör man en röst, så välkänd och så lugnande, som säger att det inte är så farligt att gråta. Det är inte så farligt att gråta, så man låter det lilla, vassa, stickande bli stort och täcka allt. Och det är kanske inte så farligt att gråta, inte när någon ligger brevid och försöker få en att sluta skaka, börja andas, börja glömma, börja försvinna. Det är bara lite svårt att inse ibland, att det nog inte är så farligt.
Det blir bra, viskar någon. Småningom, är världen vacker igen.

KYSS FITTAN SATANS LIV NU BEDROG DU MIG IGEN DET VAR SISTA GÅNGEN HAR JAG SAGT.

Min mamma har rätt. Min mamma har rätt. Varför ska min mamma alltid ha rätt? Och hur kan min mamma veta så mycket och se så mycket? Och måste min mamma ha rätt, trots att hon sa att hon inte menade så menade hon det.

Och det är så ironiskt att samma dag som jag ligger och skriker i flera timmar för att jag vill dö så är min mamma på möte med länets psykvård. Det är så ironiskt och på något sätt väldigt underhållande. Och jag trodde att jag dog men jag försvann bara och förlåt pappa.

Längtan, alltid denna längtan, härifrån långt bort
Långt, långt bort
Och rosorna fäller alla kronblad igen
som grät de blod, för att livet är så kort