To know what to say.

Jag rensar. Det ska inte finnas något kvbsrt gärva ner isg i. dra åt helevt för det bkev en gansk bra kväll oh natt ändå.

Jag är sjuk, så väldigt sjuk, jag äger inte längre min kropp. Jag är sjuk, så väldigt sjuk, jag tror inte jag andas längre och all vilja har jag tappat bort. Solen sipprar mellan löv, grässtrån kittlar fötter, men jag känner inget för jag är sjuk, så väldigt sjuk.
Jag är svag, så väldigt svag. Jag orkar inte hålla mina ögonlock uppe längre, för jag är svag, så väldigt svag. Min hud är tunn, så tunn, nuddar jag något går jag sönder. För jag är svag, så väldigt svag.

Fan också. Jag hatar digitala klockar. Hatar.

Dagens skörd:
02:02 07:07 12:12 13:13 16:16 17:17 18:18

Gårdagens skörd:
01:01 03:03 07:07 10:10 12:12 14:14 15:15 16:16 19:19 21:12 21:21 23:23 00:00

(Det är inte alls sjukligt att minnas alla klockslagen). Jag hatar dem för att det dödar mig att ingen tänker på mig då och ifall någon tänker på mig då så dödar det också.

Den nionde januari i år var min sista dag som barn och sista dagen jag skrev i den röda dagboken med blommor som jag målat dit själv en gång när jag och mamma pratade. Eller egentligen skrev jag den tionde januari, för jag satt vaken långt efter midnatt och tänkte att jag hade haft en fin sista barndomsdag, att jag hade världens finaste t-shirt och tre av världens bästa vänner man ens kan våga dörmma om att önska sig, innan jag satte allt på pränt.
Allt hade varit ett helvete i en evighet, men nu såg allt liksom lite mer lovande ut. Jag gjorde små glädjehopp på vägen hem från bussen, och alla de som rastade hundarna kring tio måste trott att... att jag vunnit på Triss, för jag var lika glad som den där taxen i Triss-reklamen.
Och jag slutade min barndom med orden This is the year.
Haha. Detta år var svart.

Någon har legat utanför min dörr och gnytt hela hösten och vintern och våren. Gråtit och bett att få komma in, men så tystnade ropen och jag trodde Någon hade försvunnit. Sen insåg jag att jag måste ha släppt in Någon för Någon håller om mig varje natt, hon klappar mig på huvudet och berättar vad jag får och inte får göra och kramar lite för hårt om jag gör fel. Jag gav vika för bönerna, kunde inte stänga ute en gammal vän.
Nu är Någon här och jag har saknat min gamla vän. Jag behöver trygghet. Jag behöver någon som har sönder mig när jag inte kan göra det själv.

Jajaja det är lugnt jag bara hostar blod
(Men ta och skyll dig själv du varnades från första kyss)
Jaha tack, tack jag vet men ge mig mer

Hejhejhej på dig galler och medicin
(Åh nej åh nej du och ditt hjärta och din dramatik)
Olyckskorpar, svarta katter; schas på er, tyst!

Ut ur skrin, från mitt bröst och till din famn
Ut ur skal, min hemlighet vågade sig bli en viskning
Som visst betydde ingenting?

Ajajaj det är lugnt det är bara snara och stol
(Men ta och skyll dig själv du varnades från första illusion)
Ja tack, tack jag vet vi var visst på lek

Hejhejhej på dig blåljus och ambulans
(Hejhejhej din idiot bättre lycka framför nästa lok)
Okok jag ger det ännu en chans

Ut ur skrin, från mitt bröst och till din famn
Ut ur skal, min hemlighet vågade sig bli en viskning
Som visst betydde ingenting?

Du bekände du fått framtiden sänd i en dröm:
"Den är blommor, sol, explosion och evig sömn"
Och jag var full och försa' mig i en sång sällsamt banal
Och innan du stänger av;
Du är mig blommor, sol, explosion och kapitulation
Men det betyder ingenting?

Det är bara en liten skärva. Förvisso ännu en, dock endast en.
En liten skärva som lossnat och lämnat ett litet stickande hål.
Förvisso ännu ett, dock endast ett.

Jag hatar tysta telefoner och par som håller i handen och att tiden går så långsamt och att tiden går för fort. När jag blir vuxen ska jag flytta långt ut i skogen, jag ska inte ha en telefon eller dator eller klocka eller något alls på flera mils avstånd och jag ska aldrig aldrig vistas bland människor, speciellt inte bland såna som håller hand. Det ska vara jag och mina kor och får (och grisar och hästar och höns).


Det är nog ändå bäst att lyssna på Martha när man är övergiven. Även om Marit också förstår ganska bra.

Someday soon
I'll think his childish laughter's silly soon
I'll resent the way he talks 'bout booze, drugs and cartoons
I will think he's shallow someday soon
I'll rant about his lack of taste
and soon he can look for my love somewhere
far beyond the moon
and I will have forgotten his embrace
But for now, all that I can think of is his keanu eyes
oh I'm not ready I keep slipping all the time
I'm longing for the day when he won't occupy my mind
I guess I'll just have to wait another while

Someday soon
I won't remember rainy  afternoons
Warm soft skin and kissing under blankets
I assume that any day now, he will be replaced

But it's hard oh so hard
Lonely Sundays, crisps and coke
and chocolate bars and VCR
I wish I could stop wondering where he went
and what he's doing now and
and what we were and what it meant
Right now I just wish that he was still around

But for now, all that I can think of is his keanu eyes
Oh I'm not ready I keep slipping all the time
I'm longing for the day when he won't occupy my mind
I guess I'll just have to wait another while

Fan. Jag har vetat det hela tiden. Att jag kommer bli som hon i A farewell to arms, hon som jag glömt bort namnet på. Jag kommer inte ens ihåg vad huvudpersonen hette, men han och hon bytte plats och hon blev galen och jag vet att jag kommer bli exakt som henne. Galen. Och så dör jag ung, på ett sjukhus, med en unge halvvägs ute, hög på lustgas. Och medan jag ligger där och dör av smärta ber jag bara om ursäkt hela tiden och försöker vara perfekt, fast jag är galen, vilket alla läkarna vet så de bryr sig inte ens om att försöka hjälpa mig.
Jag skulle aldrig läst den boken, för det var som att läsa om sitt livsöde.

Jag skulle inte läst Glaskupan heller, för det var också som att läsa om sitt livsöde. Hon blev också galen, instängd i en glaskupa. Instängd i sig själv. Det är det värsta som finns. Att man är instängd i sig själv och man ser allt en bit ifrån och inget ljud når riktigt fram.

Då vann ni. Ni ockuperade min själ och lämnar den aldrig åter.
Jag var lilla landet Utopia, där gräset var grönt och humlorna surrade nöjt. Ni var USA med FN i ryggen. Grannland för grannland, rebell för rebell övergav mig. Varje litet grässtrå, varenda gräshoppa flydde hals över huvud,  kvar blev vassa stenar och taggiga buskar. Inget växer här, inget lever här. Det enda som rör sig är vinden. Inget finns kvar som skyddar mot sol eller regn.
Ser ni mig nu njuter ni, och jag hoppas ni ser mig för annars var allt förgäves.

Jag hatar matte. Jag hatar samhällskunskap och jag hatar filosofi. Jag hatar skolan. Jag hatar allt från golvplattorna till pennvässrana till fiskgratängen som luktar rutten svampfitta. Vem kom den utmärkta idén att alla klämma in alla barn och ungdomar i kalla, stinkande (antagligen radonfyllda) tegel- och cementbunkrar? Och jag är inte speciellt social, så jag ser inte tegelfängelset som ett mötesplats för nya, spännande människor. Dessutom finns det andra ställen än radonkåkar att möta nya, spännande människor på, om man finner sådant intressant.
Nu undrar jag bara vad den där filosofen som tyckte att barn skulle börja i skolan när de var 12 hette, för han verkar ha en poäng. De sex första åren i skolan går bara ut på att låta alla elaka barn skaffa sig så mycket makt som möjligt och förtrycka alla mindre elaka barn så mycket som möjligt. Man lär sig bara att man är värdelös, hur man trycker ner andra på bästa sätt och det är det som syns som räknas (dvs så länge man sköter förtrycket i det dolda gör det inget).


Förresten. Jag behöver inte mer än g och tänker inte skaffa mer än g. Fan ta prestigen.

You don't know anything
so don't ask me questions
You don't know anything
so please, don't ask med questions
You don't know anything
som don't ask me questions

Just turn the music up
and keep your mouth shut

Jag bryr mig inte egentligen. Nej, eller hur? Jag bryr mig inte vad en som har fulare lugg än mig och vad en som är fetare än mig tycker om mig, eller hur?
Herr Skrynklare, vad ska jag göra nu? Nu är det ju sådär som du sade att det inte var. Om du skulle stå i änden av gatan och fråga alla som passerat mig vad de tänkte om tjejen som just gått förbi skulle alla säga att det är den fula, äckliga BD-fittan som blev för full och fick en släng av sanningssägandeblandatmedmytomani.
Herr Skrynklare, jag vet att jag ska sluta bry mig för annars kommer jag alltid få panik av gator och bussar och affärer och starka lampor, men hur ska de kunna veta vad som var mytomani och vad som var dumhet? Och hur ska jag kunna veta om de vet vad som är mytomani och vad som är dumhet? Och hur ska jag kunna veta om de inte tycker att det är ännu fittigare att drabbas av sanningssägandeblandatmedmyotmani?
Herr Skrynklare, det här blir jättemånga isbitar och gummisnoddar och fick jag dunka huvudet i bordet?

Jävla infekterade, halvruttnade svampfitta ungefär.