To know what to say.

Ja, så kunde vår lilla förening fått heta. Den fick heta något annat. Jag har blivit miljökämpe, på riktigt. det känns fint. Och det känns fint att en från den där gatsaken i Malmö skrev till mig att deras kaffe var KRAV- och rättvisemärkt och att kakorna var veganska. Jag vill nästan starta en Falu-falang och spärra av Svärdsjögatan, eller nejnej, den på väg upp mot gruvan från stan, och jag skulle gärna vara vegan om det inte vore för att jag så lätt får järnbrist.

Haha, idag hade jag inget alls att säga ju. Bara att det var fint att de hade KRAV-kaffe!

Om man ändå skrev låtar, som man spelade. Då skulle jag skriva en låt som handlade om han inte alls var så himla bra i sängen som han själv verkade tro, och som mest var pinsam för att han trodde att han var ettriktigtpopsnöre för att han jobbade på ett visst kafé och som alltid sjöng så att trumhinnorna brast.

Jag skulle skriva en låt om killen som det finns tusentals av, han som tror att han har hittat en egen stil men inte insett att han är så mainstream att han skulle svimma om han såg sig i spegeln. Jag fick hjärtat i halsgropen vartannat steg på varje festival i somras för att jag trodde att det var han, men visade sig vara någon som bara var förvillande lik.

Jag skulle skriva en låt om han som bar in mig i sitt tält, lade sig på mig och försökte dra ner mina trosor, han som jag sprang och gömde mig för och han som fick mig att leta efter något att göra illa med för att jag hatade mig själv så mycket för att jag lät honom lyfta iväg mig, jag borde sparkat borde sparkat.

Alla har vi nog en standardsurfrutt man måste genomföra när man slår på datorn, innan man börjar med något annat. I min surfrutt ingår
bilddagboken
helgon
embryos blogg
jens lekmans hemsida

Även idag gjorde jag surfrutten. På bilddagboken och helgon är det alltid en massa annonser. Bilddagboken brukar ha annonser för kameror, smink och modellkurser. På helgon är det reklam för olika rockevenemang och för "alternativa" kläder. De "alternativa" kläderna är följande:
Killar: svarta t-shirts med bandtryck, dvs ett monster som kräks upp ett bandnamn i stil med Enslavement eller Monstrosium.
Tjejer: tighta lackkjolar, korsetter och stringtrosor med sexsyftande små slogans. Addera därtill svart spets och volanger.

Idag var det reklam för en hemsida med alternativa kläder. De hade fått in massa nya tryck, stod det, och så fick man se några exempel. Man kan liksom inte kmma undan att läsa annonserna, för de blinkar och är högst upp på sidan. Så min blick drogs dit en microsekund och i en microsekund efter var jag beredd att ändra om mina värderingar om de alternativa tjejklöderna. Jag trodde att ett av de nya trycken var I'VE GOT THE PUSSY, SO YOU MAKE UP THE RULES. Jag läste fel, det var I've got the pussy, so I make up the rules.

Jag blev så besviken. Det är ju inte så det är, att jag med fittan bestämmer reglerna. Möjligtvis när jag ska ligga med någon trevlig person, men inte Reglerna I Stort. Inte reglerna för hur det är ok att bgete sig om man har fitta, inte reglerna för vad jag har för framtidsvisioner om jag har fitta, inte reglerna för hur jag ska klä mig om jag har fitta. Hade det stått så som jag först trodde skulle det var ett statement. Man skulle vaknat upp och hajat till när man såg det. Nu blev det bara ett ironiskt, sexistiskt skämt.

Snart ska jag cykla till stallet. Cykla. Jag älskar att cykla, man tänker så bra. Jag har drömt om årets första cykeltur flera gånger de senaste veckorna. Jag har drömt om sanden på vägen som inte har hunnit bli bortsopad, jag har drömt om doften av jord, jag har drömt solen i ögonen.
Och så ska jag till Laica, världens bästa. Att cykla till världens bästa, det är fint. Laica är så fin när hon lägger mulen mot min hals och jag kliar henne i ansiktet.

Kanske var det där världens längsta rubrik jag har haft i min blogg. (Man kan skriva världens mest x och sen sätta upp massa vilkor som gör att det blir just världens. Jag har till och med världens lockigaste hår som har suttit på mitt huvud just nu för jag blötte det för ett tag sen.)(Sen tycker jag förresten inte att man kan rangordna saker som bästa och sämsta som om det fanns bara en sak som var bäst och en som var sämst. Frågar man någon vad som är den absolut äckligaste maträtt kommer den ju aldrig kunna svara bara en, det blir pölsa och blodpudding och fiskpinnar och pyttipanna-fast-inte-mormors-(ellerjoiblandkanskemenintealltid). Och frågar man någon vad som var det bästa som hänt den kommer det vara när den fick en kanin och när personen den var kär i log och när solen rann som fanta över hästarnas sommarhage).

Jag tycker det är ett så bra svar när någon frågar om jag är kär i herrhimlaperfekt och varför jag inte blir ihop om jag nu är kär. Nästa gång någon frågar ska jag säga så och sne ska den som frågar få lyssna på Wrong hands, Julie, Be good och A higher power.

Idag såg jag att Kent spelar på Arvika i sommar. Det gjorde mig glad, speciellt eftersom att mamma berättade igårkväll att de spelar på p&l, vilket gjorde mig ledsen och bitter eftersom att jag nog inte är hemma under p&l.
På Arvika spelar även The Touch. Fram tills för tre minuter sedan hade jag ingen aning om vilka de var, men så kollade jag myspace. Det kan bli en mucho bueno spelning, det är såndär electro som gör att man vill gå på rave.
På myspace kan banden skriva upp sina influenser. De flesta radar upp från ett helt regemente till en halv armé med influenser, vissa väntade, andra lite mindre väntade. The Touch radade upp en endaste influens - Leonard Cohen. Det var kul, på ett roligt sätt.

Hur det gick med pluggandet? Jag mutade mig själv att plugga lite matte med en rad choklad, dock har jag glömt bort allt så jag gav upp och lade mig i badet med Historien om Michael K istället.

Jag gör vad som helst för att slippa plugga. Min ork just nu är en imaginär ork, något man i teorin kan tala om, men som i praktiken inte finns.
Jag vill bada, läsa och sen sova. Jag borde plugga matte diskret och svenska b. Svenska b är en hemsk kurs, men å andra sidan är matte diskret att föredra framför matte e.
Kanske om jag bara pluggar matte, trots att svenskaprovet är imorgon. Det har ju gått bra på de tidigare svenskasakerna...hmm...eller man kanske kan plugga svenskan i badet? Fast då kommer jag bara att plugga svenska och ingen matte, vilket kommer leda till kass matteprov, varpå jag kommer att vilja arkebusera mig själv för min lathet.

Jga har kanske börjat på boken om mitt liv. Det finns en i den som heter Judas. Det är inte bibeln.

Jag och avdelning 38 på Danderyds Sjukhus är officiella nu. Det känns bra att vara officiell med ett dött ting, man har papper på det och inga känslor är inblandade så risken för att bli känslomässigt sviken är minimal. I och för sig är jag av den åsikt att ju mindre man bestämmer, desto mindre är risken för att bli sårad och behöva känna sig förödmjukad inför sig själv och hela världen.
Utgår man från noll är allting oändligt.

Självklart menar jag inte att det inte är katastrofalt att lida va känslomässig fetma, men jämfört med resten av veckan var den insikten helt ok.

Jag har faktidkt ingen lust att skriva något. Det här har varit en värdelös vecka. Jag hatar den här veckan.
Det enda som hände den här veckan, som inte var rent katastrofalt, var att jag insett att jag lider av känslomässig fetma. Jag tänker liksom att jag får tänka och drömma hur mycket jag vill och så frossar jag verkligen i känslor och i hur saker kunde varit, sen blir jag mätt, illamående och generad över hur jag kunde förlora greppet så.

Det här är ett Alla Hjärtans Dag-kort. Det är ett kort och en ros och en kram och en förälskad blick till alla som inte har fått något alls idag. Jag skickar det här till er för att jag tycker att det är fint att älska och för att jag vet hur det  svider att vara ensammast i hela världen. Känner man sig ensammast i världen, då är man också ensammast. Nu är ni inte längre ensamma, för jag skickar er kärlek och fina tankar!

Detta är också ett litet hedersinlägg till min kära Petra, som för fyra år sedan lämnade jorden. Det gör så obeskrivligt ont att du är borta.

Jag försöker hjälpa min söta fina kusin att hitta på vad hon ska laga till sin karl på torsdag. De ska fira alla hjärtans dag.
Jag har börjat våndas lite inför alla hjärtans dag, vad jag ska göra på torsdag. Det kommer att bli så påtagligt hur långt bort allt ligger, som Stockholm till exempel, som 1977 till exempel.
Men en plan börjar ta form i mitt huvud. Jag ska virka, knappa, rita och lyssna på Edith. Kanske ska jag ha min fina dräkt på mig, den grön- och rosarutiga.

Jaja, perfektion är ju alltid perfektion.

Det var en mycket dum idé av mig att börja läsa Äcklet. Man ska inte öppna Pandoras ask. Såhär går det. Man ska bara strunta i det okända, det är bäst så.
Inte för att jag visste att det skulle gå såhär av att läsa Äcklet. Någon djup depression handlar det ju inte om, inte ens en lättare. Men en massa jobbiga frågot och tankar som man hade hoppats låg i det förflutna och skulle stanna där.
Det är inte nyttigt att börja ifrågasätta existensen. När man aldrig sett den som särskilt självklar eller värdefull.

Läslista hädanefter:
Magnus Carlbring
Erlend Loe
Simone de Beauvoir
Friedrich Nietzsche

Efter dem kanske jag kan fortsätta med Sartre. Eller med några helt andra.

Jag måste verkligen anstränga mig för att dra ner luft i lungorna. Jag måste anstränga mig för att fortfarande se klart. Jag måste anstränga mig för att röra fingrarna.
För jag kom att tänka på min största skräck; att ingen ska tänka på att jag finns. Att jag går där i världen och försöker le mot någon men det enda jag möts av är Ingenting. Inte ens en tanke på att jag är misslyckad, äcklig, inte värd att märkas. Ingenting. En total ickereaktion, ickereflektion.

Det är därför man inte vågar ha facebook, för ingen ingen skulle skriva till en, ingen skulle skriva ens namn under bilder, ingen skulle pokea en.
Det är därför man inte vågar kolla hur många som bevakar bilddagboken, hur många som läser bloggen. Tänk om ingen bevakar, tänk om ingen läser? Existerar man då, om ingen märker att man finns?
Och om man en gång skulle kolla, skulle ögonblicket då man inser att ingen bryr sig bli som en drog, det skulle bli något man var tvungen att få känna varje dag - hur värdelös man är. Så att man inte glömmer, för det enda värde man har är det ur andras ögon?


Nu kan jag göra på två sätt. Antingen lägger jag det här över mig, som en tung, blöt filt. Eller så försöker jag själv rättfärdiga min existens. Jag är stark, jag har gått i väldigt mycket beteendeterapi, jag kan det här, kan det här.

Helvetes satans fitta. Allt har bara pangtjoff förändrats över en natt.

Fredag 7/2: Falun-Huskvarna i maj kostar 95 kr, om man köper SJ:s Just Nu-biljett
Lördag 8/2: Falun-Huskvarna i maj går inte att boka så långt i förväg på SJ, eftersom att SJ-rövarna (i DUBBEL jävla bemärkelse) har tagit bort alla billiga, trevliga, tidiga alternativ , som till exempel Just Nu. Nu ska man "skräddarsy sin resa" - FÖR HUTLÖST HÖGA PRISER!! Visst, konkurrens och kunden i all ära - men bara om det finns flera alternativ. Nu kan man int edirekt påstå att kunden kan botanisera mellan  hundratals olika tågbolag om SJ inte passar. Jävla monopol helvetes satan jävla fitta skitbajs. Och ofta att det handlar om kundens valmöjligheter, när en ej ombokningsbar biljett utan bokad sittplats kostar lika mycket som en ombokningsbar med sittplats kostade för två dagar sen.
Och till Stockholm då, vad kostar det till Stockholm? Billigaste är 288 kronor tur och retur om mjan bokar mer än en vecka i förväg.
Hur vågar de? SJ har ju inte ens någon kvalitet att tala om. Dubbelbokningar, förseningar, felbokningar... Jävla satans pissrövar.

There is no end. There is no beginning. There is only the infinite passion of life.

Så sade Fellini. Det är så bra sagt. Man är ju bara som en del av tiden och livet, man är inte tiden och livet självt, ändå måste man leva. Man är det man gör, man kan bara leva själv.
Lite som Sartre skriver i Äcklet, man vet inte att början är en början förrän början tillhör det förflutna, och i nästa ögonblick är allt förflutet. Man börjar en berättelse "Det var en regntung dag och jag gick med armarna slappt hängande längs sidorna", men när man verkligen går med armarna hängarna längs sidorna den där regntunga dagen vet man inte att något speciellt kommer hända. Det är bara en regtnung dag av alla andra. Man måste börja se alla ögonblick som lite mer värdefulla.

There is no end. There is no beginning. There is only the infinite passion of life.

Om jag vore författare skulle ajg skriva en bok som var som en Fellini-film. Den som läste skulle bli som en insekt som flög runt och iakttog allt och alla. Min bok skulle nog bli lite som en Woolf-bok, för hon skriver ungefär som att man svävar ovanför alla och ser allt, vet allt.
Jag vet också vad min bok skulle handla om, om jag vpre författare. Tyvärr tror jag inte att det skulle passa att ha den handlingen om man ska skriva en bok som en Fellini-film eller en Woolf-bok. Det är synd.

Det är mycket möjligt att Don't think twice, it's all right med Bob Dylan är den absolut vackraste låt som någonsin har gjorts. Texten är nog i alla fall den bästa som någonsin har skrivits. Jag skulle kunna läsa texten gång på gång på gång på gång i resten av mitt liv. Vore jag tvungen att välja en enda text att läsa i resten av mitt liv kunde det bli den. Kanske. Inte. Om jag var tvungen att välja en låttext skulle jag välja den. Så är det i alla fall.
Det jag vill säga är att det är en fin, fin låt. Varje litet ord är värt att citeras. Men det är jobbigt att citera. Lyssna lyssna. Oh, så vackert.