To know what to say.

Att hela tiden debattera och diskutera vår omvärld har jag alltid tyckt är väldigt viktigt. Dels för att vi bor i en demokrati och måste ta tillvara på de fördelar det medför, men självklart också för att kunna förbättra eller åtminstone kasta ljus på det som är fel i samhället. Ändå blir jag så ledsen när jag läser om folk som påstår att antidepressiva läkemedel är en "fuskväg" ut ur en depression och att "kemikalier aldrig kan slå terapi". Dessa människor har för det första aldrig upplevt en depression, varken som den sjuke eller som anhörig. Dessutom har de en väldigt förlegad bild av människans psyke - som om kropp och själ inte vore en och samma sak, när kemikalier bevisligen påverkar oss.

Två gånger har jag varit deprimerad. Fått diagnosen egentlig depression. Det är en sjukdom, precis som diabetes eller influensa. Att vara deprimerad är inte samma sak som att vara tjurig över dåliga skolresultat. Att vara deprimerad är att inte kunna känna något ordentligt, förutom en hel massa hopplöshet, skam och menlöshet.
Båda gångerna har jag gått i terapi, som uatn tvekan har gett väldigt mycket. Men. Ibland kan man lära sig hur mycket som helst om hur man ska hantera sina problem, utan att något förbättras. Att lyfta bort glaskupan man har över sig, som gör att allt går mycket långsammare, att inget känns nära, det gör man inte med terapi. Lika lite som influensa eller diabetes botas av turstenar och drömfångare, kan man börja känna igen av enbart terapi. Ibland behövs helt enkelt medicin för att man ska börja kunna ta in omvärlden - för att man ska kunna vilja ta in omvärlden.

Ingen säger till en diabetiker att den fuskar när den tar sitt insulin. Den har en brist på insulin, för att kroppen av en eller annan anledning inte producerar det, och tar därför syntetiskt insulin. Likadant är det med de ämnen som man tar i form av antidepressiva läkemedel; kroppen kan inte producera allt det man behöver. Bristen leder till depression, en sjukdom, som kräver medicinering.

Folk säger så mycket om fuskvägar och "lyckopiller", uatn att veta någonting. Jag vet att det inte är någon fuskväg. Jag har kämpat otroligt mycket för att bli bättre, trots att jag äter medicin. Utan medicinen hade jag inte orkat kämpa, jag skulle inte velat och jag hade inte haft någon lust. Fan ta dem som säger att jag har fuskat mig hit. Fan ta dem som missunnar mig att vilja gå upp på morgonen och att få vara lycklig, för det är precis vad dem som pratar om "lyckopiller" gör.

löpe

Jag hade ingen aning! Ystar man all ost? Hur kan jag ha missat det här? Det känns ungefär som att få veta att det som gör keson så klumpig är lagrad tjursperma. Ystar man mjukost också? Och feta och brie? Då kommer jag kanske inte kunna äta ost längre, och det kommer betyda slutet för mig, jag kommer tyna bort. Lika så bra kanske.