To know what to say.

Nej, vet du vad, jag tror inte att du vet hur det känns att känna sig trasig. Verkligen trasig. Eh?
Sådär trasig att du måste ha med massa mediciner och vassa saker i väskan om du ska någonstans, bara för att det skulle kunna hända att du måste dö och då vill du inte behöva vänta. Sådär trasig att du lägger dig som ett snyggt lik ska ligga när du ska sova bara för att turen skulle kunna ha vänt så att du dör i sömnen. Sådär trasig att du slutat se dig för när du ska gå över vägar, utan istället kniper ihop ögonen och bara går rakt över.
Sådär trasig att inget längre spelar någon roll alls, det får gå som det går, blir du lämnad så blir du, tycker någon att du är ful så tycker de, ser någon så ser någon.
Så trasig, är det så trasig du menar?

Och jag tycker förresten att det är taskigt att jag inte räknas längre bara för att jag blivit ihoplappad. Men det var till Dig och du kan...öh. Stoppa in dina ord i naveln och tänka om en gång till innan du säger något och fundera på hur du själv egentligen beter dig.

Nu ska jag sova i minst hundra år eller i alla fall tills att någon väcker mig och säger att jag är värd något, något litet mer än en krona eller inte ens en krona. Snälla, bara säg att jag är värd något.
Fast egentligen ska jag inte sova i hundra år. Jag ska flyga långt långt bort och vara turist. Jag ska bara hitta peppen att packa och äta en Magnum för jag gillar inte min kropp. Jag tror att det är kroppen det är fel på. Och huvudet. Jag har inget vinnarhuvud. Jag har ett huvud som vill bygga spindlar av blåbär och barr. Ett blåbärshuvud.

Och inget av vad jag tänkte säga blev sagt.
Och när jag säger det jag tänker säga, säger jag det på fel sätt.

Näej. Fy bubblan. Näej. Jag är fortfarande i det här chocktillståndet - vad har jag gjort? Jag som lovade mig själv att sluta förlora omdömet, men jag tänkte inte på att omdömet är viktigt att behålla i ALLA situationer, så därför förlorade jag det ändå. Och det här chocktillståndet, det känns som när man blir kittlad så mycket att det gör ont men man kan ändå bara liksom skratta.
Som jag frågat mig allt oftare på senare tid (läs: den här sommaren): VAD HÄNDE?
Pölen, den var också sådär kittelont. Fast på ett annat sätt. Inte riktigt lika kittelont kanske. Den var nog bara kul, när jag tänker efter lite till.
Nu ska jag kvävas av en nervös fnitterattack.
Everything is music and tanken is mäktig.

Och efter ungefär 20 minuter i skolan var allt som vanligt igen. Kul va? Eller nästan som vanligt, det blir som vanligt snart. Jag tänker gömma mig i dammiga vrår och på trånga toaletter hela året, tills jag tar studenten, fredagen den 13:e juni. Jag lovar att jag kommer dö av alkoholförgiftning på studenten, bara för att allt ska bli ännu mer meningslöst.
Jag blev i alla fall övertygad om att jag satanimig vägrar raka benen och jag vägrar foundation och allt annat jävla fittludd. Så helt meningslöst kan det ju inte vara.

Allvarligt nu, vad fan gör jag för fel?

Är jag för fet?
Är jag för smal?
Har jag för små bröst?
Har jag för håriga ben?
Är jag för oseriös?
För gnällig?
För allvarlig?
Är det håret under armarna?
Har jag för dålig hy?
Pratar jag för fult?
Har jag skämmiga kläder?
Min musiksmak, är det något som simpelt men ändå avgörande, som min musiksmak?
Är det alla gråtattacker?
Är jag för osäker?

För i helvete, vad är det för fel? Jag undrar verkligen. Om Du känner att Du har svaret - RING!

I'M ONLY EIGHTEEN I'M ONLY EIGHTEEN FÖR I HELVETE DÅ SKA DET SATANIMIG INTE VARA SÅHÄR DÅ SKA MAN VARA SNYGG OCH LYCKAD OCH INTE KÄNNA SIG SOM VÄRLDENS TÖNTIGASTE MÖGELHÖG NÄR MAN STÅR BREVID OCH KOLLAR IN I SPEGELN

Sommaren 1992 hade Frankrikes lastbilschaufförer fått nog. Jag vet inte riktigt varför de fick nog just då - sommaren 1992 - eller vad de hade fått nog av, men nog hade de fått. För att visa exakt hur nog de hade fått av det de fått nog av, betsämde de sig för att rada upp sina lastbilar längs den franska motorvägen. Faktiskt mitt på den franska motorvägen, lång och sommarvarm.
- Ärthjärnor! ropade min pappa åt lastbilschaffisarna och pekade fuck you åt dem. Inte för att jag förstod att det där fingret betydde fuck you och inte skulle jag förstått vad fuck you betydde heller, men jag minns att han visade långfingret. Inte för att de franska lastbilschaffisarna brydde sig om vad en svensk på bilsemester tyckte om deras paus i körandet heller, de lät lugnt armen hänga ut genom lastbilsfönstret, med en glödande cigarett mellan pekfingret och fuck you-fingret.

En sommarnatt 2007 hade mina tankar fått nog (som så många andra nätter). Jag vet inte varför de fick nog just då eller vad de fick nog av (det har jag aldrig vetat), men de bestämde sig i alla fall för att blockera mina nervbanor. Jag tror att mina tankar vanligtvis brukar ta vägen från öra till öra, liksom in och sedan ut, när de är färdigtänkta. Den där sommarnatten (som så många andra nätter) åkte de bara in, aldrig ut, för de hade ju fått nog. Detta gjorde mitt huvud så ofantligt tungt och upptaget, 20 000 tankar att tänka på samtidigt är inget att leka med. Speciellt inte när man inte kan tänka färdigt något.

-Ärthjärna! ropade jag till mig själv. Jag pekade fuck you åt mig själv - jag har lärt mig vad det betyder nu - bara för att visa hur irriterad jag var på mina tankar som inte ville röra på sig. Men tankarna bara kollade slött på mig, och fimpade mot insidan av mitt huvud. Och de rörde sig inte, inte alls.

Åh, Herre, Jesus, Krishna, Allah, jag trodde att jag hade kommit förbi stadiet då man blev kär i sina favoritartister, men jag är seriöst förälskad i Jens, min kära Jens. Åh herrejesus, jag vill bara kasta rosa konfettihjärtan på honom! I'm sorry I have to be so brutally honest. Allvarligt, jag blir helt fnittrig och pirrig. Ingen utom Jenshjärtat kan få en astmainhalator låta som det vemodigt romantiskaste som finns - mannen är ju ett GENI större än både Eistein och Dylan tillsammans i kvadrat.

Klirr klirr pirr pirr.

Jag har ingen hud. Jag föddes utan skyddande lager, jag har ingen hud. Allt gör så mycket ondare då. Varje liten regndroppe blir som frätande syra och solsken bränner sönder djupt in i märgen. Jag har ingen hud jag har ingen hud jag har ingen hud, det var det jag skulle säga till dig idag. Att du ska akta dig - spring för livet! - för jag har ingen hud, och har man ingen hud är man alldeles kall och alldeles oskyddad mot allt, så man klamrar sig fast som sånadär vita grejer som finns på stenarna i havet och man skriker, som mördarsniglarna skriker när de får kokande vatten på sig, för minsta lilla. Spring för livet, kära du, jag har ingen hud och jag vet inte ens om man finns på riktigt om man inte har någon hud. Det var det jag tänkte fråga, om jag finns på riktigt.

Och Sanna Baby gjorde min dag lite sötare mellan gråtattackerna för jag fick världens finaste brev. Det var skrivet med röd penna. Sanna är en älling.

Kan inte någon ta tag i mina axlar, en hand på varje, tvinga in sin blick i min och säga att du är stark, Anna, du klarar det här, Anna, du överlever det här, Anna, för du överlever alltid. Kan inte någon krypa upp bakom min rygg, ner under täcket, tycka att det inte är så töntigt tonårsångest att lyssna på Kent ibland. Kan inte någon ge mig en kram och säga att visst, du tappade kanske bort lyckan, den sprack som en såpbubbla och alla vet att såpbubblor är så ynkligt sköra och går sönder för vad som helst, men ge inte upp för det.

Nu blev jag paranoid igen. Jag tror att jag måste börja spela in varje telefonsamtal så att jag kan analysera röster, ord och tonfall mera. Inte bara direkt efter, utan liksom några timmar efter, och nästa dag och några månader senare också.

Tur att jag kan lyssna på Leonard Cohen och tycka synd om mig själv.

And just when you mean to tell her that you have no love to give her
då faller hon ihop i en liten pöl så att du får skämmas

Sen gick jag och lade mig på persiska mattan med alla blommor och djur och grät så att jag skakade för att jag får mer och mer ångest för varje gång jag kollar på schemat och det liksom verkligen går upp för mig att jag snart ska in i den där bunkern där man knappt kan andas och inte vill se och inte vill bli sedd, och jag grät för att jag saknar Anton och för att jag saknar André och de andra Cykeltjuvarna och för att jag saknar världens bästa Ally. Sen grät jag för att förut tålde jag inte det här huset, det var som ett fängelse och resten av Falun var som en stor, varm kram och nu är det precis tvärtom, jag dör här, den här stan drar ner mig till botten av ån. Sen grät jag för att jag kom att tänka på när jag hela tiden var så ledsen att jag inte ens blev glad av att åka till mitt gullehjärta sötdjuret, sen grät jag för att det har blivit svårt att sova igen, precis när jag äntligen hade börjat sova normalt. Jävla fittfan. Men det är bara en tillfällig svacka.

Ooooh du, jag vet nog vad ni två tisslar och tasslar om nu. Vilket vrak jag är, hur jag har gått ner mig. Jag har ju hört det förut, jag vet nog vad ni tisslar och tasslar om, jag satt ju där en gång i tiden.
Hur jag förändrats efter det där och hur det där var det enda som var bra för mig. Vilken love addict jag är (men vem är det egentligen som är the love addict?). Hur psyksjuk jag är, den depressiva, självdestruktiva, paranoida mytomanen som nu dessutom blivit nymfoman efter det totala breakdownet efter det där.
Vilka goa skratt ni får er, och visst känner ni nog lite medlidande också, när ni tänker på det ibland fast det är ganska skönt att fnissa åt, så det är bättre. Och vad bittert det måste kännas att jag alltid var tyst som en tegelsten, för om jag inte varit det hade nu ju haft ännu mer att analysera och skratta ihjäääääl er åt. Jag får be om ursäkt.

Men jag tycker att du borde gå på en ansiktsbehandling och att du behöver banta.

Det är inte mitt fel att jag är maniskt lycklig. Inte för att jag bryr mig om vems fel det är, om det nu är något fel. Jag älskar det. Jag älskar det. Världen är min och jag kan göra vad som helst och det spelar ingen roll om något går snett för det går inte snett. Bara jag kmmer ur den här rövhålan till stad, och jag är ju knappt här längre. Och jag älskar att jag inte bryr mig ifall någon blir sur, eller tycker att jag är oansvarig och tror att jag gör allt detta för att jag är så inåt Beckomberga olycklig - för det är jag inte. Jag kan inte minnas när jag var så här glad sist.
Sen det där om att uppåtperioderna är farligast, det är ju inte sant. Det kan ju inte vara farligt att vilja leva mer än man hinner med?! Det är ju bra att vilja leva.

PUSS!