To know what to say.

Inatt kom jag på att jag fortfarande inte hade gråtit över hur svidande rätt VeckoRevyns sommarhoroskop visade sig ha. Jag har bara skrattat åt att det är så tragiskt att saker och ting inte hade blivit förstörda om inte Helén hade läst det där för mig. Skrattat åt hur patetiskt fånigt skaer och ting förstördes.

Så inatt grät jag för att det kunde gå så fel när jag bara ville säga att JAG ÄR SÅ KÄR I DIG. Och jag försökte blicka framåt och se alla spännande möjligheter därute, men så såg jag att inget ju är någon riktig möjlighet av det som är. Där framme, där ute.

Dagens fråga: Hur hemskt kan det vara? Att få ett litet kärleksbrev. Va?

I never once heard you say
I need you, I don't need you

Och det där var en osanning, för du sade det ganska ofta så länge du inte visste om jag behövde dig. Men sen sa jag det och då vet jag inte, men jag måste ha sagt fel för du ändrade dig tvärt och snabbare än vad som är artigt.
Och helvete helvete helvete.
Och jag vet inte ens varför jag kom att tänka på det (eller okej, jo, men jag vet inte varför jag hakar upp mig på det fortfarande).

Jag tror att de har fest i korridoren under, och om jag vore helt utan sociala hämningar skulle jag traska ner och knacka på. Men jag har lagomt med sociala hämningar, så jag stannar här. Ett glas Gredos (oh, mäktige Gredos!) vid min sida, en virknål och två nystan garn. Har just insett att halsduken jag virkar på ser ut som en Hammarbysjal. Kanske kan ge den till flamingon, den gamle räven. Den är i mohair, alla gillar mohair. Och då skulle min älskade kyckling förstå att det är flamingos hon vill ha, inte ryssar i lvu-påtvingad Hedemora-exil. Fast jag vet inte hr hon skulle förstå det genom sjalen... kanske för at sjalen kommer bli som en välsignelse? (Ni vet, om man får en kyss på kinden av typ Gudfadern betyder det at man ska dö. Lite som en sån välsignelse, om man ser det som en välsignelse.)

Laleh är så söt och fin och hon sjunger så fint när hon sjunger om han som tuggar kex, men jag har ibland tänkt på en sak som jag tänker på ännu mer när hon kommer till jag betyder ingenting nu, bara om jag kanske dör.
Tänk så många man har träffat och pratat med och skrattat med och dansat med som aldrig skulle få veta om man dog.
 Det finns ju så många som inte bor här och som jag aldrig hör av mig till så de skulle inte börja fundera om de aldrig hörde från mig och jag har inte ens alla nummer. De skulle ju aldrig få veta. Och tänk om någon jag har träffat och pratat, skrattat och dansat med har dött utan att jag någonsin kommer att få veta. Man kan ju älska någon medan man pratar och skrattar med den. Man kanske älskar dem jättemycket för man vet att de aldrig kommer att svika en.

Allvarligt talat
Du är snygg och läcker etc

Jag gillar speciellt etc för det innebär att jag själv kan sätta in valfri utseendedetalj där, som jag känner att jag verkligen skulle behöva uppskattning för. Jag gillar att din mage blivit litet degigare, det är så charmigt när din lugg böjer sig och vänder sig och vrider sig, det är så sött att du blir lite vindögd när du är trött.

Och det är inte bara det
du är intelligent, smart etc

Jag gillar speciellt etc för det innebär att jag kan sätta in valfritt karaktärsdrag där, som jag känner att jag verkligen skulle behöva uppskattning för. Det är så gulligt att du inte riktigt kan strukturera upp dina tankar när du talar, det är så sött när du ger allt namn, jag tycker om dig allra mest när du är surig och vill dö men också allra mest när du älskar världen och vill krama hela jorden.

Ibland måste jag gå ut och gå bara för att dra fötterna i lövhögar. För man vill inte ligga på dödsbädden och inse att det man ångrar är att man inte drog fötterna i tillräckligt många lövhögar. Och inte vill man ångra att man inte riktigt vet hur det känns att dra med handen längs stängsel.
Det är ju allmänt känt att man inte vill känna att man har älskat för lite och att man borde ha knutit fast vänskapsbanden hårdare och noggrannare. Men hallå, vill man inte bara bita tag i världen ibland? Man knyter och knyter och drar och älskar, men det känns som att man ibalnd glömmer bort att löven faller och regnet faller och att hästar fäller hår. Man kan älska hårstrån också, om det kommer från något man älskar för hårstårna är ju också det någotet fast bara inte hela. Likadant kan man gå och känna att om jag fick stanna i den här lövhögen och skapa prasslande skulle jag inte ångra något, för jag tyckte att det var mysigt och lät så fint.


Man måste också tänka på att de andetagen man ångrar också är viktiga för att man inte ska glömma hur man andas sen när man borde ta andetag man inte kommer att ångra. Därför ångrar jag inte ett enda andetag längre. Det känns ungefär som att ha hud. Förut kände jag mig så hudlös.

Och varje gång jag öppnar den där boken och varje gång jag bläddrar fram rätt sida i det blocket vill jag dö
så jag måste lägga mig under kuddarna ett tag för att inte gråten ska hitta fram. För
jag får sån huvudvärk
jag får såna jobbiga fåglar som Jens sjunger om
jag vill att någon vill vara min hund och slicka mina kinder rena från tårar ibland

I julklapp vill jag ha en kram. Världens mjukaste varmaste kärligaste kram kind mot kind och lite krafsa i nacken och att det ska lukta så att jag glömmer bort asfalten och cementen under fötterna
cementen som är i sånadär fyrkantiga trottoarrutor
och öronlockar som kittlar mig i öronen så att man egentligen bara vill springa bort men så plötsligt märker man
att något slår och kompletterar så att man liksom sugs fast i revbenen

och halsduken är ivägen fast det känns som om jag är under din hud
och om jag kudne tänka skulle jag veta att jag stod på tå
jag vill krafsa i nacken med fingertopparna så att det liksom bränns för att de är så kalla, speciellt på vintern
och om jag kunde känna asfalten och cementen skulle jag veta att det är smält snö i skorna

en sån kram vill jag ha

fittafittafittafittafittafittafittafitta
jag kommer aldrig kunna ha ett riktigt jobb
jag kommer bli som Patrick Bateman i American Psycho, eller i alla fall ta lika mycket mediciner. för jag kommer inte bli rik och fylld med framgång och snygg kommer jag inte bli men fet kommer jag bli fast jag kommer inte döda folk heller eller våldta
jag kommer bli en såndär som äter massa mediciner och ligger i en soffa utan att duscha på fem veckor och stirrar in i väggen och persiennerna är neddragna och min mamma kommer att gråta när hon tänker på mig och kommer varken gråta eller skratta eller

Lär dig stava
Lär dig skriva meningar med sammanhang
Lär dig formulera meningar så att jag inte vill spara kräks i en hink och hälla allt i ditt rum

Skaffa dig självinsikt
Inse innan han hon den de det kommer inse alldeles för mycket

Ta bort fläckarna framför ögonen
Titta dig i spegeln
Du är högst medelmåttigt ok, inte snygg
Du är INTE anorektiskt smal
Du är INTE rolig

Förstå att du inte blir interssantare bara fär att du skriker högre

Staden är precis som staden alltid varit i väntan på en lång kall vinter och saknad kan man lära sig att leva med ibland genom en iskall vinter
Men jag gråter för att jag fryser hela tiden även om jag har långärmade tröjor och dubbla koftor och halsduk och ligger under täcket och filten helt omtöcknad av kallhet och bara skakar för att det är så himla kallt MEN DET ÄR JU INTE ENS MINUSGRADER ÄN

Jag tror att jag vet varför det alltid ligger skolböcker, gamla trosor, plastkassar, skor, koftor, böcker, pennor... ja, varför hela mitt rum alltid ligger utspritt över mitt golv. Varför allt jag så nogsamt plockat upp och lagt på sin rätta plats efter max en dag har lagt sig tillbaka på golvet.

Jag tror att det är för att jag har en psykopat under sängen. Det är nog den som springer runt och ställer gamla tekoppar och kaffekopppar överallt, och det är nog den som smular i allas sängar och det är nog den som äter upp all choklad. För alltså, allvarligt talat, vem skulle annars ha tid med att slänga runt allt? Jag sitter ju nästan bara och läser när jag är hemma, så det är i alla fall inte jag.

Snälla snälla snälla snälla Ödet eller Slumpen eller Anna snälla snälla låt mig få fortsätta vara glad. Snälla helvetes helvete snälla låt mig vara glad. Jag villl bara vara glad. jag kräver inte mycket alls - inga bra betyg längre, inte mer någon pojkvän, ingen snygg kropp - bara jag har lust att stiga upp när jag vaknar, bara jag har lust att vara vaken. Snälla snälla snälla. Jag lovar att jag ställer mig på gatan och skriker att låt mig vara GLAD om det är det som krävs även om jag trodde att jag aldrig mer skulle behöva skrika så på gatan - JAG GÖR DET JAG GÖR DET.

Åh, herregud, jag har feber, jag har sån hemsk feber. Jag har sån feber att jag drömmer såna drömmar jag drömde förut - vaknar kallsvettig med ångest för att jag nog glömde ta med leget och bankkortet och mina skönaste trosor från hemmet när jag flydde från bergsgerillan i panik. Men jag tror att jag ändå vill byta både legitimation och identitet. Ja gtror det jag tror det jag vet det.

Och herregud, jag har så FEBER. Jag har sån feber så att (eller för att?) jag har kommit på hemligheten bakom kärleken. Helén, om du läser detta; JAG KAN ALLT, VET ALLT, ALLT SOM FINNS ATT EGENTLIGEN FÖRSTÅ MED KÄRLEKEN! Skalar man bort allt pirrande, allt längtande, all yrsel vet jag EXAKT vad man hittar där. Jag vet att du inte gillar Shrek, men du vet ändå att åsnan säger till Shrek att han är som en lök, med flera lager och att Shrek buttert svarar att han stinker och är utan någon egentlig kärna. Vi har ju alltid tänkt oss kärleken som så; tom, men att den ändå är en verkligt viktig ingrediens, trots att den stinker och inte alls verkar lockande.

Men vi vet ju fel, lilla Helén. Jag vet vad som finns därinunder allt pirrande och längtande och yrslande. Hemligheten är ingen Hemlighet längre. Och jag har belägg och bevis för att det är sant.

Inatt, när jag hade försökt få alla humlor i huvudet att tystna genom att kväva dem med choklad, läste jag detta:

Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.

Och rätt som det är, så får du brått
att lägga dig rätt för att sova gott.
Jag hoppas det dröjer en liten stund...
Jag hoppas du inte får en blund!

För det är ju inte så att allt, allt jag äger är ditt mer än mitt. Att allt, allt jag känner är ditt ditt ditt. Men så är det, att jag är törstig i ögonen och har humlor i huvudet.


OCH DU DIN SATANS FITTJÄVEL; kanske dags att skaffa sig ett eget liv så att du slipper bry dig så mycket om andras?

Häagen-Dazs, champange, Edith Piaf och Tre män i en båt. Och så ska jag göra en fråga chans-lapp.


Just because the sky turned from grey into blue.

Idag har jag blödit näsblod och läst Tre män i en båt, för man ska inte läsa sorgsna böcker när man känner sig lite suddig i kanten. Jag tänkte massa på Gärdets station också. Den är fulsnygg. Jag gillar tavlorna, eller vad man kallar det, som sitter på väggarna (och de där stora vita plattorna). Ser ut som bitar av virkade grytlappar, men det kan också vara delar av virkade lapptäcken. Om jag kunde virka, skulle jag virka grytlappar och sätta upp dem på väggen.
Jag är så in i glödheta trött på den här staden nu. Igen. Klarar bara lite i taget.
På lördag ska jag köpa en glitterklänning och gå på kafferep (visserligen blir vi bara två, och visserligen är det enda jag behöver ta me mig Mig Själv, men jag kallar det ändå för kafferep, då jag inte kan komma på något annat). På söndag ska jag antagligen promenera genom Diplomatstaden med Kalle för att vi alltid går där och sen se Dr Glas.

Jag tänker inte vara intressant. Jag är inte intressant. Jag är tragedin.
Jag vill läsa. Men just nu håller jag bara på med en bok och det känns så fjuttigt. Jag har visserligen en till oläst bok bredvid sängen, men läser jag den kommer jag läsa två Woolf samtidigt och då kommer jag börja tänka som hon skriver. Funderar på Tre män i en båt. Trots att jag har läst den förut. Eller så ska jag gå och kolla om vi har någon Hemingway som står och skräpar, väntar på att bli nersölad med te och min Night Moisturizer.

I don't mean to suggest I loved you the best
I can't keep track of each fallen robin
I remember you well in the Chelsea hotel
that's all, I don't even think of you that often

Det fina är att "du" kan vara vem som helst. Så ingen kan känna sig träffad, men någon borde, till och med kanske flera, vem vet vem vet?

Förresten, jag skriver fortfarande brev ibland. Jag behöver fler adresser. Ingenpuss.