To know what to say.

Ikväll ska jag och Agnes på popklubben och se Autisterna. Innan popklubben ska vi först kolla på Jens Lekman på Musikbyrån live och sedan svänga förbi Dalarna Goes Gay på Kopparhatten. Jag tror det kan bli succé alltihopa! Om de inte spelar schlager på gayklubben är det fullt möjligt att vi hänger där hela kvällen, för vi har ett homla fint förflutet med Kopparhatten, Agnes och jag.

Igår hängde jag med Helén. Vi gjorde kycklingsoppa. Eftersom att jag inte äter kyckling gjorde jag rotsakler i currykräm istället (det blev helt enkelt något fel på min soppa). Vi diskuterade dessutom vad killar tänker med när de kör upp ett finger i fittan och tror att det ska vara skönt. Det är väl ungefär lika skönt som det måste vara för en kille att sätta på en tiolitershink, kom vi fram till. Haha. Så sant så sant.

Jag var tretton år och jävligt svår. Jag åt inte, hade för stora jeans och gömde mig i säckiga, stickade tröjor. Jag lyssnade på The Clash och Sex Pistols. Och var så svår att jag inte ens förstod att jag var svår. Men i alla fall, jag lyssnade hemskt mycket på The Clash - på vinyl, för det är bäst på vinyl, det visste jag - så nu känner jag London Calling i mig hela tiden, den är som en omedveten tinnitus, men den dunkar runt här.
Så blir man medvetet svår och börjar lyssna på Håkan. Och så blir Håkan mainstream och jag mainstream för att jag fortsätter tycka att Håkan är bra. Så skickar Snyggstefan nya skivan, så hör man att melodin i en låt är väldigt lik en Clash-låt. Och man tänker victory, jag började från rätt ände.

fyfanfittahelvete. det borde vara förbjudet att bo mitt ute i öde nordpolen, långt borta från i princip allt och alla man känner (mer eller mindre ok). det börjar med att man ska lyssna på almedal på p3 live session men inser att bye bye bicycle är mycket bättre så man lyssnar på deras myspace och då bara forsar gräsmattan på emmaboda över en, och gula faran är under en och andré låter mig sköta växelspaken längs hela e6:an och strecken i huden efter manchesterfåtöjen är tillbaka och de solnedgångarna och badholmarna och näe nu vill jag ha en tidsmaskin.

Vore jag modig och en sån som gör saker även fast jag inte vet säkert om det skulle fungera skulle jag nog lägga ner den här bloggen totalt och starta en skönlitterär blogg, som var seriös och allvarlig. En blogg där jag beskrev hur det kändes att ha fötterna i solfläcken på golvet och berättade ganska ingående, i skönlitterär form, vad till exempel jag och SnyggStefan pratade om hur det känns att gå genom x3-korridoren i skolan (det känns dåligt, det är korridoren med fysiksalarna). Jag skulle fanimig göra historia av mitt liv. Ja, och jag kunde berätta vilka som sagt elaka saker till mig och beskriva ingående hur jag får ett trängande behov att skada mig så fort jag gör fel. Fast jag skulle såklart skriva den i tredje person, min skönlitterära blogg.
Men alltså, I don't do that shit yo. Jag tror förresten ingen bryr sig. Igår tror jag förresten att jag blödde ur hela min livmoder. Åtminstone stora delar av den.
Eller så kunde jag ha en fejkblogg. Om någon annan.
Jaha, och vad var meningen med det här, kan man ju undra.

Från midjan och neråt värker och molar det och varje gång jag rör på mig knakar och knirkar det (högt, ljudligt). Jag har så sjukt ont i min kropp. Och ryggen fastnar om jag inte ändrar ställning ganska ofta, men det gör ont att ändra ställning också så det är som en lose-lose situation. Det gör inte ont när jag ligger i kokhett vatten.
FYFAN I HELVETET KROPPEN

Hahaha, bilddagboken är verkligen rolig! Jag har fått Sveriges samlade åttaåringar emot mig, utan att ha behövt röra ett finger! Det är galet roligt, för de förösker håna mig men de kan varken stava eller använda sig av grundläggande grammatiska regler, så varje ny kommentar eller nytt gästboksinlägg ger mig skrattkramper.
Det hela började helt sonika med att killen Gomackan kommenterar varje bild jag har lagt upp i februari med saker som "ok" och "appelsin e gott" och att jag svarar med ett stort enda LOOOOOOOOOOOOOOOOOOOLZZZZ, varpå han totalfreakar och kallar mig ?ful som ett lam?
Hahaha. BILDDAGBOKEN ÄR JU ROLIGARE ÄN LUNAR.

Tacktack världen för att jag fick världens bästa vän Helén.

Efter en cykeltur i snöstorm börjar jag få ont i halsen. Det är inte sant. Jag har varit nog sjuk nu.
Jag får försöka tänka positivt. jag får oftast inte ont i halsen, jag får mest bara feber och ont i ögonen. Det jag känner är alltså inte sjukdom, utan något annat. Kanske en chock efter dagens överraskningsuppsats på engelskan, en chock som satte sig i halsen. Ja, så är det nog.

Aj. Det hugger i min mage.

Hon har lyckats igen.
Med vadå?
Jamen du vet, sitta i grevens minut och skriva på ett skolarbete.
Nej, seriöst? Men, hon lovade ju sig själv...?
Ja, jag vet. Jag börjar nästan tro att hon inte kan styra över det själv.
Nej, för hon har ju sagt hela veckan att hon liksom har haft uppsatsen som inne i huvudet och bara ska få ner den på papper.
Ja, jag vet! Jag pratade med henne nyss, då satt hon och försökte.
Vad sa hon då, mer exakt alltså?
Att hennes inspiration låg på minus...
...men kom med något nytt, tjejen!
Eller hur... ja, i alla fall, varje ord hon skrev blev bara dåligt, dessutom. Varje mening blev en katastrof. Det enda hon fick ur sig var halvdana pretentiösord, som inte gav någon egentlig substans.
Men stackarn, det som är en svenskauppsats också.
Ja, den lär väl bli spiken i kistan för växthuseffekten, så katastrofalt dålig som den blir.
Haha!
Hahaha!

Är det bara jag som är helt krossad av trötthet på fredagar? Är det bara jag?
Alla festar och dansar och super, men jag skulle allvarligt talat inte orka. Inte varje helg i alla fall. Inte varannan heller. Inte just nu.
Och även om jag hade orken vet jag inte om jag skulle vilja festa här, i Falun, hemma. Det blev så sällan bra, när jag försökte.
Först hälla i sig vin i en lägenhet med massa människor jag var rädd för, för att de ville leva och jag ville dö. Sen låsa in sig på toaletten och leta efter rakblad, saxar, tabletter. Sen sätta sig i ett hörn och dricka mera, sen toaletten igen, sen hörnet igen. Sen hem.
Värdelöst.
Och den egentliga anledningen till själva festandet var att slippa vara nykter och ledsen, för om jag var full kunde jag åtminstone låtsas att det bara var fullheten som blivit lite fel, inte livet.
Ta mig aldrig dit igen.

Jag tror att jag bryter ihop. Nettan är trasig. Hon fungerra i alla fall inte. Vi var ute och sprang och när jag skulle byta från Elliott Smith till Tough Alliance lade hon bara av, hon vägrade spela musiken. Jag försökte med Tortoise också, för att testa om det kanske bara var att hon int ekände för Tough Alliance (vilka jag kände starkt för), men icke.
Nu har jag försökt koppla in henne i datorn, men hon ville inte visa sig i iTunes så jag tog ur henne. Ordentlig som jag är gjorde jag en såndär Säker Borttagning Av Massvaruenhet, men det verkar inte heller duga åt Nettan. Nu har det stått Matar ut - nu kan du koppla från på henne i tio minuter - efter att jag har kopplat från henne.
Tänk om Nettan kommer börja tjuta och yla som Helmer gjorde mot slutet?

Jag har en apelsin. Som jag har haft länge. Ibland, när jag har tur, fotar någon (alltså fotar som i att sätta sin fot på något) den. Tills i måndags var det längesen någon fot ens var i närheten av apelsinen. MEN DET VAR TILL I MÅNDAGS. Då bestämde sig en alldeles ypperligt bra fot för att apelsinen behövde sig en spark eller två. Ha.

Haha. Jag kom på en så rolig sak.
Såhär; ibland på helgon (ungefär alltid) kollar massa män kring 23-årsåldern (de är faktiskt alltid 23) min presentation och ibland får jag mejl, "hej snygging hur mår du har du msn, lust å snacka ;)" och jag brukar alltid tycka att de är patetiska som vill bli helgon-ihop och att de är snuskigt gamla.
Så insåg jag plötsligt att den jag låg med sist är ungefär sju år äldre än helgonkillarna. Haha. Och den innan det var inte heller helt purfärsk till åldern. Haha. Fast i och för sig vill de inte bli helgon-ihop, så jag tror att det är lugnt ändå.

Så. Nu vet ni lite både om hur smart jag är och lite om hur jag ligger!

Ps. Egentligen kanske det inte är deras ålder som gör dem äckliga, utan att de har massa skägg och urtvättade t-shirtar med drakar och bandnamn som Angelmurder och Satanis. Ds

Det bästa jag har börjat med det här året är att lyssna på gamla sommarprat när jag ska sova. Jag somnar visserlogen aldrig när jag lyssnar, men det är nebart för att de är så bra och då gör det ingenting. Igår unnade jag mig att lyssna på både Lars-Åke Wilhelmssons och Åsa Lidnerborg program från i somras - man får göra så när man kanske är döende i feber.

Lars-Åkes prat var bra för att jag grät en skvätt när han berättade om när han var tvungen att ta bort sin hund Tarzan och hur det kändes att ha sin bästa vän i knäet när han drog sin sista suck.

Åsas prat blev jag lite besviken på, det påminde alldeles för mycket om hennes bok Mig äger ingen. Det var nästan som att hon läste vissa stycken rakt av. Men. En sak hon pratade om var bra, och det var när hon diskuterade hur man ofta använder någons sexliv för att svartmåla den.
"Han var en dålig president för att han var otrogen" eller "Hon är en dålig chef för hon ligger med flera fast hon har barn"
Så länge man inte vann presidentvalet med parollen "Kärnfamiljen över allt" eller är chef över en organisation som förespråkar avhållsamhet spelar ju sexlivet faktiskt ingen roll. Lika lite som det (oftast) inte har något att säga om ens personlighet (dock tror jag att såna som slåss och använder tvång när de ligger är en speciell sorts person, men den sorten räknas inte till den generella, normala människan).

Lika dåligt som det är att trakassera någon för att den ligger med många eller gillar oralsex, lika patetiskt är det att använda argument som "han har aldrig sett skymten av en troskant" för att förminska någon. Det är så dumt att använda sex som slagträ, för det är alltid dumt att använda ovidkommande saker som slagträn.

Till dem som undrar; ja, jag blev sjuk, såklart blev jag sjuk.

Såhär hade jag tänkt min dag:
Gå på svenskan och biologin och sedan åka hem just för att inte bli sjuk.

Såhär blev min dag:
Just när jag skulle till att tassa tyst till bussen kom Jepser och släpade med mig till matten på Fogels beordran. Det var för det första himla pinsamt att bli hämtad som en annan förbrytare och för det andra väldigt dumt för att jag fick feber på matten.
Matten gick för övrigt piss för jag är grymt ointelligent och saknar förmåga att föra ett logiskt resonemang.

Om jag hade ett immunförsvar skulle jag vara väldigt tacksam. Så har jag börjat tappa hår sådär mycket igen också.

Jag håller kanske på att få ont i halsen. Jag hatar när man eventuellt har ont i halsen. När det är sådär svårt att avgöra om det är ont eller inte. Det värker lite och känns lite raspigt, men det är ingen solklar halsfluss eller influensavärk. Om det kunde vara lite mer raka rör liksom.

Jag har så mycket att säga. Snart kanske jag får mer att säga. Jag håller på att fundera på två olika saker, så småningom kommer de nog dimpa ned här. Det jag funderar på är rätten till sin egen kropp och på Hemköps sponsorpåsar. SPÄNNANDE VA?!

Tills vidare lyssnar jag på Sambassadeur och virkar. En till mössa. För att jag gillar att virka och för att mössor är enklast.

Jag sitter och kollar olika album från arvika 07 på bilddagboken. En hade "jag och mina 25 närmsta vänner drog till Arvika" som beskrivning. Jag har inte 25 nära vänner, inte ens 25 vänner över huvud taget. Jag har nog kanske 5. Jag orkar inte räkna. Är det för få kommer jag grinag hela kvällen.

Jag vill verkligen inte börja skolan igen. Jag har ingen lust att gå upp och ingen lust att hålla mig vaken och ingen lust att försöka lära mig saker. Jag kan inte lära mig saker. Det är konstigt att ingen synat bluffen under dessa 12 år, eller hur länge jag nu gått i skolan. Hallå hallå jag är dum i huvudet jag fattar ingenting jag får ångest av att försöka banka in saker i minnet. Jag blir apatisk av att ha saker jag måste göra, hallå hallå?

Jag hatar det här, det är verkligen cykliskt. Först drömmer jag och berättar sagor i huvudet för mig själv om hur livet kunde varit, och de är så övertygande att jag verkligen tror på dem. Sen börjar jag inse att de ju inte alls är sanna, då försöker jag gömma mig bakokm drömmarna för att slippa inse att livet inte är som det kunde varit och sen slutar jag orka drömma och slutar orka bry mig om något alls, sen får jag gå ett halvår i terapi och äta mediciner och sen blir jag glad och börjar fantisera igen. Och man kan ju tycka att eftersom jag vet exakt hur det är så borde jag kunna bara avbryta allt, men det är bortom min kontroll. Jag står maktlös inför mig själv. Totalt handfallen.

Jag sitter på övervåningen hos min mormor och morfar. Jag kom hit för ungefär fyra timmar sedan och har fått apelsinkaka med choklad i, en korg med physalis, mjukpepparkakssmet, fiskgratäng med tillbehör samt ostkaka. Jag har suttit i den blommiga fåtöljen i Lenas gamla rum och läst Mig äger ingen. Jag har diskuterat författare, sjukhus och partnerskapslagen. Jag har halvsovit under den röda filten medna jag lyssnat på när mormor lagar mat och morfar fyller i temperaturen i almanackan.

Jag älskar det här stället. Det känns mer som Hemma än vad Falun - eller någon annanstans - någonsin kommer att göra. Jag vet på vilken hallonbuske det finns några, men väldigt stora, söta hallon. Jag vet på vilken hallonbuske bären är små men många. Jag vet vilka rosor som blommar när och jag vet vilken tid på dagen det är som allra skönast att sitta trappen till altanen och lapa sol. Jag kan alla golvplankors knak, vet vilka dörrar som gnisslar och klagar. Jag älskar det här stället.