To know what to say.

Ibland känns det som att jag har många fler kusiner än de åtta jag har. Jag tror att det kan vara för att hälften är såna man bara hör talas om lite pö om pö. En av dem jag bara hör talas om lite pö om pö är Christina. Hon är trettio år och  trummis i ett band. Fram tills alldeles nyligen har hon bott i ett kollektiv i London, nu är hon hos farmor på Lidingö i någon vecka (hennes packning: plånbok, pass - hon tvättar på kvällen och låter det torka över natten, tandborste köpte hon i butiken längst ner i farmors hus). När hon kommer tillbaka till Lonodon ska hon flytta in i en gammal ambulans hon köpt ihop med sin pojkvän.

Och min mamma har en kusin som heter Elisabet. Hon har också bott i kollektiv, men hon blev osams med de andra för att de inte kunde sopsortera och reste runt jorden och lärde sig massa språk istället. Någonstans i ett jordhörn träffade hon en engelsman, som hon köpte ett gammalt båtvrak i Wales med. Allt var frid och fröjd och kärlek och träffa familjer och snart kasnke skaffa barn? men så blev hon störtförälskad i en fransman, så de flyttade till det där stället i Norrland där de testar alla bilmärken på vintern. Nu har de en björksavsverksamhet. De stoppar in rör i björkar, tömmer dem på sav och säljer till dumma turister. Mormor sade att det luktade parmesanost av saven och att de hade tappat upp 1600 liter i sommar.

Jag kom på att jag borde förtydliga ett gnuttigt äldre inlägg, som innehöll djupa filosofiska tankar efter en popklubb.

Tänk dig att du har lite tråkigt en dag. Det är sådär ruggigt och fuktigt i luften. Hela världen känns som en lovikavante efter ett snöbollskrig. Och så stoppar du i handen i jackfickan. Och det ligger något där i. Kan ju vara ett kvitto eller en inköpslista, tänker du. Men det är ungefär några tusenlappar. Bara helt sådär.
Glad i hågen, över din nyfunna förmögenhet, springer du till närmsta mössaffär och köper en stor, svart mössa. Trallande på glada sånger traskar du hemåt, tar fram saxen och klipper två hål för ögonen. Du tar på dig mössan och går in till stan igen.
Brevid mössaffären ligger en bank - kanske Hnadelsbanken, kanske Nordea, vem vet, vem bryr sig? Försynt öppnar du dörren och smyger in. (Det är högt i tak och allt är i marmor eller dylikt material, det är därför du tassar fram så försynt och förläget.) Ödmjukt tar du en kölapp och sitter lugnt och väntar på att de tolv personerna med lägre nummer ska uträtta sina ärenden. Självklart har du mössan neddragen.
Så har äntligen turen kommit till dig. Du rör dig lite i sidled mot disken, spanar än åt höger än åt vänster. I kassörskans ögon ser du något bävande, glansigt.
"Jag skulle vilja sätta in lite pengar på Räddda Barnen" säger du. "Anonymt" säger du.

Sensmoralen är såklart
ja, just det?
Inte döma hunden efter håren, eller inte ropa HEJ förrän haren är skjuten?

Jag är väldigt nöjd med gårdagen och morgonen; jag vaknade i min säng, med kläderna på och bredvid låg Arn-O. Alltsammans kändes som Den Gamla Goda Tiden. Det kändes nog bra för min mamma, att jag vaknade hemma. Hon blir orolig ibland, att jag ska ha somnat i ett dike. Min mamma är bra.
Håll käften. Hon är bra. Hon är inte likadan som i våras, men det är inte jag heller.

Det enda dåliga var väl att jag fick mina misstankar väldigt skrämmande bekräftade. Skrämmande skrämmande. Att... du inte har hittat andra spår att gå i, än de du alltid har gått i? Och, det där du berättade för mig en gång. Det där lite för svarta. Hur klarar du av att skratta åt och håna andra då, när du har svikit så som du gjorde?

Idag tänker jag BARA lyssna på Marit. Ha! Hahahahahahahaha!

det är lite dpom at det bara rinner ut (jag skas hälsa från arn-o) tänk om man går ing i en affär med rånatluva och BETALAR I KASSAN EN OCH SEN PÅ BAMNKEN OCH MANB  LIKSOM "JAG SKA SÄTT N PENAGT ANONYMT PÅ RÄDDA BARNNE OCH VÄRLDSNATURFONEDEN!!!"


PUSSPUSSPUSSSPSIUUSDDSD <33<3<3<3<3<3<3<3

Då, när jag låg i soffan och kollade på liljorna som föll mot glasskivan, och dagsljuset medan det rörde sig från ena änden av rummet till det andra - när allt annat kändes för stort - då när jag var för trött för att orka formulera en tanke som var en del i något annat. Då, när jag inte kunde tänka ut ett varför och ett därför, då hade jag fått för mig att jag någon gång skulle tacka för den där tiden.

Jag tror att det är för att dagisfröknarna och fritidsfröknarna sade att man måste ha tråkigt ibland för att veta när man har roligt. Så det kändes som att det där var något jag måste gå igenom - att jag måste vara utan lust att tänka och utan lust att vara vaken och utan förmåga att känna ens om jag hade lust - för att veta när jag var lycklig. Som om jag borde vara tacksam för att jag sedan skulle ha något Olycklig att peka på och säga att så är det inte nu, när jag en dag blev lycklig. Så att jag skulle vara säker, sedan, på att jag verkligen var lycklig.

Men jag kommer aldrig att bli tacksam. För när folk säger att orka vara deprimerad och pratar som om medicinerna vore ungefär som en huvudvärkstablett, som man tar när pojkvännen har gjort slut - då förstår man ju att lycka är att inte kunna peka på något och säga "Det; Olycka". Eller att lycka är det, att man inte förstår hur man kan vara olycklig. Och då känns det som att jag vill åka tillbaka till dagisfröknarna och slänga duplobitar på dem, för det blir på något sätt lite deras fel att jag kände mig så otacksam, trots att jag sannerligen skulle veta skillnaden mellan Lycklig och Olycklig sedan. Och jag vill gråta för att jag missat massa lycka, i onödan.

Som när man är kär och älskar någon. Man måste ju inte äcklas av och hata någon för att kunna älska den. Man bara känner det i sig, utan att kunna förklara varför, utan att kunna peka på något och säga "Älska - inte älska". Det är ju samma med livet. Man bara känner inuti att man är lycklig.

"Vad hände då med de stackars européerna som fick syfilis efter lite oskyldigt kuckilurande, hundratals mil hemifrån? Ja, några veckor efter smittotillfället fick spanjackerna ett förhårdnat sår på den del av kroppen där smittan hade kommit in (könsorgan, munhåla, ändtarm - använd fantasin!)"


Jag har starka funderingar på att omformulera delar av min syfilisuppsats. Men jag är i alla fall nöjd med rubriken; Guld, gröna skogar och syfilis. Skolarbete ska vara roligt. Har jag hört.

Frukostlektyr:

Jag såg dig i ögonen på Patricia den 15.9. Du i rött hår, klädd i vitt med svarta prickar, bor i 1:a i B-hagen, vi delade taxi. Du reser till Asien om en månad, stannar ett år. Jag snaggad, svarade rätt på frågorna.

Jag efterlyser Anna, 25 år, från Sthlm, söder, som skulle till Italien i juli. Vi skulle träffas med hundarna. Gustav på cityline.

Daniel från Västerås. Jag väntar fortfarande på ett samtal från dig.

Jag är en man, 50 år, boende på södermalm med en liten hund. Du som svarade på min annons 1633496, kontakta mig igen, för min annons hade gått ut.

Jag söker Janne, trebarnspappa. Vi träffades den 10 augusti sent på kvällen, på Stampen. Du kom med två ivriga vänner. Du och jag tänkte dansa men då tog musiken slut. Tag kontakt med tjejen med katt.

Du bor i Eskilstuna, men är från Libanon, vi hade kontakt för något år sedan, tycke uppstod, men det blev inget mer sedan. Men jag har tänkt på dig.

Kryssning, Birka Paradise, den 23-24 augusti. Du, man från Enköping, jag från Sthlm, vi dansade, även sista dansen. Fick så fin kontakt, sågs sedan vid avgången vid terminalen. Om du är fri, hör av dig.






Jag tror att vi tyckte om varandra någon gång. Hör inte av dig.

Febern börjar ta över min kropp. Heja heja. Men jag ska ta en Ipren, en varm dusch och bita ihop för ikväll är det fest och det tänker inte jag missa. Sjuk kan jag vara resten av helgen.
(Jag tror att det är Borlänges fel. Jag blir nästan alltid sjuk när jag ska till Borlänge och festa. Vad fan har Borlänge emot mig?)

Jag drömmer att jag infiltrerar Stasi, att jag är Usama bin Laden (Ladin?), att jag springer från tidvattnet, att jag inte ska dricka så mycket kaffe, att jag springer från tidvattnet, att någon jag älskade skrattar åt mig när jag sjunger för att jag trodde att han älskade mig igen i drömmen, att jag springer från tidvattnet, att jag snor någons ryggsäck så att jag kan lura in honom i en garderob och våldta honom, att jag springer från tidvattnet, att jag är lesbisk, att jag springer från tidvattnet, att en gammal vän har massa kajal, att jag springer från tidvattnet, att jag springer från tidvattnet, att jag springer från tidvattnet.
Jag tror att det där med hånskrattet åt min sång är det viktigaste. Jag tror att den drömmen ska dissekeras noggrannare än ett mordoffer obduceras.

När jag är borta har du
potential
(fast jag hade också
potential
utan mig själv)

Ska jag betala pengar och stå ihoptryckt med 50 andra intelikasvettigasommig tanter/mogna kvinnor, eller ska jag ut och springa och få en till blåsa i hålfoten - det är frågan. Ganska konstigt att få en blåsa i hålfoten. Den är ju ett hål. Man borde ju inte kunna få något i hål. Hål är alltid hål. Ganska spännande. Jag ska nog springa. Jag skiter i muskler. Min mage börjar bli ganska geggig och gosig, det vill man ju inte bli av med.


Shit. Jag kanske är plattfot.

Den första är vårlera, gammal sand och sol i ögonen. En massa tårar, men jag tror aldrig att han förstod att det var för något annat än solen i ögonen.
Den andra kom med snön och jag tror att han förstod, men han ville inte låtsas om. Ibland frågar han, men jag fnissar och vill kräkas, sen är det chokladen och glömskan.
Den tredje är knastrig snö och rökplymer. Han trodde att jag var schizofren. Eller i alla fall ungefär schizofren. De där trägolven, jag kommer aldrig glömma alla trägolven.
Sen var det han med kullerstenarna och termosarna. Han förstod nog exakt, men han förstod inte att det var förut. Han var också rökplymer och leriga vägar, tygväggar och det är långt mellan Flen och Paris.

Och så alla där emellan.

En gång sade du att jag är söt när jag ser sådär butter ut. Ahmen okej, jag är jävligt bitter och butter just nu. För det första  så kan jag inte ha några jeans längre för att det halkar ner, fråga mig inte varför, jag vet inte, jag har inte gått ner i vikt. För det andra var jag ute och cyklade nyss. Folk hatar mig när jag cyklar. Först ropar några fulla fjortispojkar FITTA alternativt KLITTA efter mig - helt oprovocerat. Sen ropar några fulla fjortisflickor KÄRRINGFITTA när jag cyklar förbi - helt oprovocerat. Och dessutom är jag så jävla trött på att höra aaaaav mig, dra åt helvete, jag tänker inte höra aaaaaav mig mer för du hör inte aaaaaav dig gå och dö.

Jag tänker sitta vaken hela natten och lyssna på Kill your boyfriend för det är den argaste låten jag kan komma på och just nu vill jag att pappa ska komma hem och jag vill ha någon att sova brevid för igår natt kände jag mig extra ensam och jag hatar folk som inte hör aaaaav sig fast de borde. Min pappa har inget med det där att göra. Förlåt pappa, du är bästa pappan jag har haft.

Och förresten, jag vet att jag nog bloggade alldeles nyss, men det här har växt i mig så länge nu och jag bara måste få säga det. Jag är ingen slampa.
Inte för att jag inte är promiskuös, vissa kan nog tycka att jag är lite promiskuös, och visst, jag är väl inte den mest oskuldsfulla som lever. MEN JAG TYCKER INTE ATT DET FINNS NÅGOT SOM HETER SLAMPA. Det är bara en konstruktion av kyrkan och andra otrevliga, religiösa institutioner. En konstruktion för att kontrollera. Jag går inte med på det där längre. Förut har jag skämts när någon frågat hur många jag har haft sex med och alla sånadär egentligen ganska oväsentliga frågor. Men nu tänker jag sluta skämmas.
Det är ju inte som om jag har sagt till alla möjliga och omöjliga att jag älskar dem fastän jag inte gör det. Jag har aldrig sagt till någon jag inte älskar att jag älskar den. Det har jag aldrig gjort. Det är bland det hemskaste man kan göra. Och jag har alltid sagt till dem jag älskar att jag älskar dem. Att inte göra det, det är nog också bland det hemskaste som finns. Det är ju bara lite sex, lite vuxenkramar. Vad är problemet liksom? Vad spelar det för roll hur många man har eller inte har sex med? Det avgör väl ändå inte om man är bra eller dålig?
Och hur i helvete kan man få slamprykte, men inte till exempel rykte om att vara morgontrött?


Jo. Så var det ju det där med sms med adress mot finfina brev. Är det så pinsamt att erkänna att man läser det här? OCH GLÖM INTE FTERNAMNEN, DET BLIR SÅ KRÅNGLIGT, JAG ÄR INGEN SHERLOCK.

Fyra fullträffar i rad till lunch idag.

-Potatisbullar
-Keso
-Ost till mackorna
-Banan

Varför klagar folk på skolmaten?

Men man vågar ju inte fråga om definitionen på psyksjuk, ifall det skulle visa sig att man nog själv skulle fått ligga med yllefiltar till tänderna några månader i sträck lite då och då. För alla säger att det är ok att vara sjuk i själen men så är det ju inte alls det. Det är ju inte alls ok. Verkar det som.
En del verkar tro att det är lathet eller någon sorts önskan om uppmärksamhet. Att det liksom är roligt att inte se färg, att skaka och skälva, att vara som en väldigt tom, prasslig plastpåse. Att önska att man kunde dra den väldigt tomma plastpåsen över huvudet, nu, med en gång.
Det var inte roligt.

Alternativ ett: Vira in mig i tjugo filtar, slå mig ner i en mörkfuktig lägenhet och lyssna på Night Falls Over Kortedala-LPn

Alternativ två: Krypa ner under täcket tillsammans med matteboken och räkna ikapp de där tjugo uppgifterna.

The people here will be forgotten, the memories of them will rotten för jag har ställt mig i bostadskö i Göteborg för jag har kommit fram till att jag nog trots allt ska plugga den där juridiken där ändå. Eller den där tyska ekonomigrejen.

(Nu kom pappa in och undrade vem det var som sjöng och jag sade att det var Jens och han sade att det var ju bra ju)

Hej. Jag heter Anna. Jag vill till Stockholm och gå omkring på kullersten och asfalt och se massa människor jag aldrig mer kommer se och köpa fina kläder. Och så vill jag sätta mig på ett ställe där man absolut inte sitter och där vill jag röka, för det är ganska ok att röka när man är i Stockholm. Sen vill jag gå runt lite till, väldigt mycket till, och bara låtsas att jag är någon helt annan. Jag kan låtsas att det var massa saker jag aldrig sade och massa saker jag aldrig kände, och jag kan låtsas att någon varm och mjuk går brevid mig och berättar massa saker, sen går vi till Tunnan och tar varsin mjöd (fast egentligen sitter jag väl där ensam), sen kan vi komma på att livet inte börjar förrän efter döden och då hoppar vi i strömmen. Vi kan bli några av djuren på djurkyrkogården i Nackareservatet.

Tur för mig att jag ska till Stockholm snart då. Fast jag kommer nog bara följa med mamma som en såndär väska på hjul när hon gör Biblioteksgatan. Sen kommer jag sitta hemma hos en födelsedagsfirande moster tills det är dags att åka hem och hela tiden kommer jag sitta med dagdrömmarna upp i halsen och önska att det var massa saker jag aldrig sade och aldrig kände.

Erbjudandet om brev mot sms står kvar. Det enda jag gör när jag är hemma - vilket jag är allt som oftast - är att ligga under täcket och skriva. Kom igen. Jag kan berätta massa saker. Kanske inte så fantastiskt språk, men grejen med brev är ju inte läsupplevelsen i sig, grejen med brev är det där pirret i magen precis när man sprättar upp det och kollar vem det är ifrån och läser hejdået först.

Om jag fick välja exakt hur mina tapeter skulle se ut, skulle de se ut som blöt asfalt när gatlyktsken gör så att den blir alldeles glittrig. Och mitt golv skulle se ut som en såndär väldigt skogig skog med grönfluffig mossa, precis den tiden på hösten när bladen på blåbärsriset är blodröda och precis när solen står så att det ser ut som om det flyter guld mellan granarna.

Jag har förresten ganska tråkigt ganska ofta, så om man vill kan man ju skicka sms med sin adress till mig. Dels för att göra mig glad med sms, dels för att göra mig glad för att jag får skriva brev. Puss va.

Nu är det höst. Det är väl ungefär det. Som jag har att säga.
Jag hade mössa igår. Jag hade laxrosa kappan på mig när jag satt i sjukhuskorridoren och väntade. Insåg att sjukhusdörrar är mycket bredare än vanliga dörrar. Satt ganska länge och tänkte på ungefär hur mycket bredare. De är nog en 50 % bredare, kom jag fram till. Sen undrade jag om det var för att alla extremt överviktiga också ska kunna bli undersökta. Fast om man är så pass överviktig att man inte kommer igenom en vanlig dörr borde ju inte undersökningsbritsarna hålla under en, så vad är det för vits med att göra dörrarna bredare?

Jag köpte massa billiga kläder sen. Jag kände mig ledsen för att de som vanligt inte kunde hitta något fel på mig, så jag behövde tröst. En hallonröd skjorta, och en rosa och lila anorak. Bland annat. Eftersom att det är höst har jag ingen fest att gå på, därför ska jag gå ut och testa anoraken ensam, så fort det har blivit mörkt. Inte för att jag skäms över min anorak, men för att man kan se mitt favoritljus först när det är mörkt. Jag älskar gatlyktsken. Och ljuset från billyktor. Mot blöt asfalt så att det glittrar, och så döda löv i en sörja längs trottoarkanten.

Min bror ska bli volontärarbetare åt Rädda Barnen. Jag saknar min bror, han borde Rädda Lillasyster istället. Han är så klok. En gång sa han att man ska passa sig för att vara söder om slussen (så länge det inte gäller Grottan, för Grottan är skoj); det visade sig ju stämma. Han har sagt att kaffe är farligt; det stämmer. Han har sagt att jag är farligt snål; det stämmer. En gång när jag sa att han skulle dött varje vår om han hade levt på stenåldern på grund av sin pollenallergi svarade han att jag skulle dött ännu mer av alla andningssvårigheter, svimningar och depressioner. Och nu skulle jag dött av magont, men det gör jag nog ändå, eftersom att de där tanterna på kvinnokliniken tycker att det är helt ok och normalt att ha mensvärk sex dagar i rad fast man inte har mens (det kan ju vara ägglossning också, för det har man ju jag-kan-inte-gå-ont av i sex dagar i sträck utan tvekan). Det kan ju vara så att jag bara tror att jag har ont, fast jag egentligen inte har det.

Han går nog och nynnar såhär nu (eller sjunger högt, han är mer den stilen liksom) (fast inte min bror, en annan, där bland neonljusen, krossade glaset och coola kolamänniskorna):

She stared at me, I stared right back at her
We went out for a coffee or two
it felt all knew, I can tell you
but she turned out to be a psychogirl
They all fall for me, psychogirls
they are drawn to me, mysteriously
I don't know why
I'm really sorry now, psychogirl
I can't be your guy, I can't dry your tears from your eyes

Det är synd att det är Jens som skrivit det där, för då kommer ju han inte vilja gifta sig med mig. Han heller.

Jag känner mig fet, ful och ont i magen. Jag har inga kläder kvar, och i morse satte jag mig och grät efter att ha provat två skjortor, två par jeans, en tröja och tre linnen utan att se det minsta lilla ok ut. Och nu är mina fingrar iskalla, mina tår iskalla, mina fötter iskalla. Jag vill bli kramad och ompysslad och höra att någon tycker om mig.
Kan inte jag få värma mina blåa fötter och lila tår mellan dina lagomtjocka lår?

Jag gör ett nytt försök.

Sudda sudda sudda. Jag är otroligt bra på att sudda ut saker, det vet jag ju.
Limma limma limma. Jag är otroligt bra på att limma ihop mitt arma hjärta, det vet jag ju, det vet jag ju. Bara att börja om igen.
Jag passar inte in i den där bilden. Passade inte in. Inte den här gången heller.Jag är otroligt bra på att inte passa in i bilder, det vet jag ju. Jag är inte så fotogenic (fast gudarna ska veta att du försökte, men det är något med kameror som får mig att bli väldigt rädd och flamsig för jag tror att de tar bilder av själen för det gjorde de i ett barnprogram en gång och det är inte bra om någon ser min själ).
Mitt problem är att jag nog inte är mig själv i början, för de flesta verkar tycka att jag är helt ok normal i början, men sen tror de att jag 1) vill döda alla på min hatlista 2) är mytoman 3) är psykopat.
Så tar vi tillbaka mig till en lagomt varm sommardag på Gärdet, i gräset. Kaffesugen och fortfarande lite bakis från en vecka tidigare och inget batteri på iPoden. Och så tänker jag bara liiiite mer på mobilräkningen, så händer inte det här. Så tar vi bort en bild jag inte passade in i.
Nu ska jag gråta för att jag inte passade in i en bild jag väldigt gärna hade passat in i.

Look once to me
then look away

Men gå och dö gå och dö gå och dö gå och dö nästan allihopa, speciellt du du du du du och du, jag hatar er gå och dö gå och dö gå och dö så går jag och gråter okok gå och döoch dö sluta stalka mig prata med mig istället gå och dö gå och dö.